Masserbetraktelser

Skrivvilat igen...

2010-09-11T18:53:00.000+02:00

...men kom på mig i tid så att jag fortfarande minns lösenordet iallafall. Har farit land och rike runt senaste veckan (i allafall den södra delen) och försökt rekrytera AT-läkare till mitt trevliga sjukhus. Som pricken över iet fick vi sista dagen på turnén också finfina besked från vårt fackförbund som då sammaställt klart en enkät som visade att vårt sjukhus inte längre är det sjätte bästa i landet att göra sin AT på, utan bättre än så! Min blygsamhet och möjligen också den lilla anonymitet jag försöker bibehålla avhåller mig från att avslöja ytterligare, dock är det otroligt roligt att våra AT-läkare (som är de som fyller i enkäten) trivs så bra här, och att jag dessutom sedan i våras har fått förtroendet att vara deras studierektor ett par år framöver. Jag har alltså mycket att förvalta, och målet är såklart att vi ska högst upp på listan när jag lämnar över till någon annan sen...

Dock, att jag inte skrivit så mycket här (när jag väl hittade hit igen) beror mest på att jag skrivit massa annat. Det kom till slut, det där brevet med fyra stora bokstäver i vänstra hörnet. Jag har blivit anmäld. Det tar en massa energi och kraft, och eftersom kontentan i anmälan var att jag inte längre borde hålla på med mitt yrke så har jag förstås funderat en hel del kring detta. Jag har kommit fram till att jag ÄR bra på mitt jobb, men att jag inte alltid räcker hela vägen. Jag har, iochmed det här tråkiga, hittat en del redskap att använda i liknande situationer framöver. Det är bra. Får anmälaren tack vare sin anmälan ur sig så pass mycket bitterhet att denne kan ta tillvara på tiden som finns kvar kommer det väl antagligen något gott ur detta också, även om jag förstås önskar att det aldrig behövts göras på det här sättet... Nåväl, jag har iallafall skickat iväg mitt yttrande nu och kan skriva och läsa annat än tråkigheter. Det ryktas också om att vårt antika reprimandsystem ska utgå ur tiden rätt snart, och att granskningar istället ska koncentreras på att hitta systemfel istället för att leta enskilda syndabockar som jobbar i systemfelens värld... Vi är ju aldrig mer än människor på båda sidor i vården, och i det mänskliga ingår att det ibland blir fel tyvärr. Det viktigaste måste vara att hitta VARFÖR det blir fel, så att man kan ändra på omständigheterna kring detta så att det aldrig blir fel på samma sätt igen, snarare än att hitta en syndabock som får sig en näsbränna och inget annat och samtidigt ha ett system som tillåter andra att gå i samma felfälla igen. Det är förstås min privata uppfattning, även innan brevet hamnade i min låda (på jobbet - så nu kan jag börja hämta posten lite oftare hemma!).

Nu dags för en runda runt granngårdarna med jyckevalpen, som debuterat med pensionatsövernattning på sitt vanliga dagis nu i veckan (när jag for runt i sydlandet), det gick utmärkt men han har sovit som en stock hela dagen idag så jag låtsas att det är för att han saknat mig lite ändå när jag var borta... Utsällning tar vi nån annan gång, det visade sig att det var väldigt mycket slut-på-veckan-fredag kvällen innan vi skulle åkt sist!

Skön helg på er därute, hör gärna av er med en liten vink om ni hittat tillbaka hit!

Skulle jag vara...?!

2010-08-16T22:39:00.000+02:00

I många år har jag gått och sagt att jag verkligen inte är någon tävlingsmänniska. Absolut inte liksom, har nästan fnyst åt dem som vågat sig på att påstå något sådant.

För dryga året sedan sa kär vän till mig att "hörru, du är URTYPEN av tävlingsmänniska", och jag bara skrattade åt honom. Han anförde dock vissa argument, och till slut fick jag lov att inse - jag är inte bara tävlingsmänniska, jag är en UTPRÄGLAD tävlingsmänniska. Jag har bara inte förstått att använda den här egenskapen till att utveckla mig själv på sätt som jag själv märker nytta av. Ännu.

Nu har jag iallafall hittat ett sätt för att få utlopp för tävlingsnerven (som att det inte räckt med proffstävlande travhästar/läkarutbildning/AT-jobb på litet sjukhus där akutarbetet stundtals känns som i en krigszon/fortsatt ST på samma ställe och sedan raskt överläkarjobb och bakjourande inkluderande IVA innan insikt om den annalkande förtioårskrisen ens tänkts...) och detta kommer då att involvera jyckevalpen. Han kommer att få visa upp sig så snygg han är, och medelst hopp-å-lek bli champion på alla möjliga sätt som går i hundvärlden. Som den värsta idrottsförälder ska jag stå där vid ringside och analysera motståndarna och våra chanser, och sen med största finess och elegans med jycke vid min sida glänsa i alla sammanhang, så att vi kan hänga bilgallret fullt med rosetter och vara idoler för alla i när och fjärran. Vårt förnämliga rykte ska föregå oss, och våra namn ska nämnas med darr på rösten, som att vi nästan är mer än suveräna!

Well, skämt åsido. Jyckevalp kom till masserplatsen enkom för att få ett långt och gott jyckeliv, och dra med masserfolket ut i skogen och plocka svamp, komma ut på sköna promenader och få gosa mycket och sen ännu mera i soffan. Möjligen kom han hit också lite för att prova på det här med att spåra/söka och kanske träna lite bruks också nångång, men helt utan ambitioner annat än att ha det bra och kul tillsammans.

Dock, jag kunde inte låta bli... Jyckevalpen är idag anmäld till sitt livs första utställning, och jag ska för första gången någonsin ha hund på utställning. Tidigare har jag mest bevittnat sådana och önskat att jag kunde vara med för det verkade så kul, men först hysteriskt ouppfostrad men glad och go och ostyrig vorsteh, och sedan världsfinaste men blandrasiga prickfransen hörde inte hemma på sådana tillställningar. Nu blir goda vännen med och agerar proffshandler, så jag kan sitta vid sidan och njuta, och lära mig hur det ska gå till (ja, det blir inte något vidare ekipage om jag ska lunka fram med jyckevalp nu, vi tar det till nästa år när jag är snygg!). Det är en inofficiell rasklubbsutställning, och det blir i valpklass 4-6 månader vilket passar utmärkt då han kommer att bli 5 månader 3 dagar senare. Ringträningen är i full gång, och naturligtvis sköter sig underjyckevalpen så väl att jag nästan blir tårögd, men så är också godavännen proffs i sammanhanget, och sådant gör att jag bara kan sitta bredvid och förundras och undra när jag själv blir i någorlunda samma klass. Misstänker att jag kommer att behöva använda en hel del frolic för att bli tillräckligt intressant för jyckehjärtat. Spännande ska det bli iallafall, 4 september i gurkornas stad...

Hopp å lek!

En kall öl...

2010-08-14T18:49:00.005+02:00

...på verandan. Så gott!

Redan igår var det kvavt,väldigt kvavt. Norskt besök (de som adopterade gula katten för länge sedan) kom igår inför dagens cykeltävling i trakten, och vi hade en morsom kveld där vi bland annat konstaterade hur skönt det faktiskt är att ha åldern inne för att få kalla sig vuxen, och att ha kommit dit längs vägen att man (även om det sitter långt inne ibland) förstått att man är rätt okej som man blivit och att man inte har annat att göra än att gilla sig själv, för nu är man den man är...

Fortsatt kvavt idag, efter en natt av tropiskt regn och blev det idag smetigt i cykelspåren. En skön ledig lördag på byn, med folkmyllerträning av jyckevalpen och glass och kaffe till norska och svenska damerna. Herrarna våra var ute i cykelspåret på olika ärenden, på mountainbike i mycket rask takt (snyggt jobbat PG!) alternativt entusiastisk doktor med kom-radio i högsta hugg och cyklister högt och lågt i omgivningarna. Alla lär sova gott och välförtjänt i natt!

Själv har jag nu slagit mig ner på verandan. Den är världsskönaste vardagsrummet nu på sommaren, och det är helt fantastiskt gott här. En kall öl bredvid mig, jyckevalp som ligger på mina fötter och tuggar på ett ben, milsvid solbelyst utsikt och inte en enda av grannarna är ute med någon slamrande motordriven maskin för en gångs skull!

Kör hjem nennsomt, alla ni som cyklat idag, och Klem tills vi ses igen :)

Knapp för av och på

2010-08-11T20:49:00.007+02:00

Jag har ju läst en hel del litteratur nu, när jag nyss blev med valp. Det var så länge sedan sist, typ 18 år om man ska räkna riktigt noga. Räkna noga ska man ju, om man väl ska räkna. Ska man göra nånting så är det ju onödigt att göra det halvdant, helst ska man nog ta i lite extra så att det verkligen blir riktigt gjort. Undrar hur många av oss sjuttiotalistfödda karriärkvinnor som sprungit in i den betongen förresten...

Nåja, det var en parentes. Valplitteraturen var jag ju inne på. I sådan talas det ibland om att man ska lära jyckarna det här med när de ska vara igång a la järnet och när de ska softa inne i soffan. Enkelt sagt som att ute i skogen när det hoppar förbi en smaskig liten ekorre (eller älg för all del) räknar vi med att det blir (även om vi kanske inte alltid vill det) adrenalinpåslag, och inomhus bland finporslinet är det istället oxytocinet som helst ska flöda till. Hos jyckar pratar man då ibland om att de har en på-och-av-knapp. När man sedan läser litteratur om retrieverhundarna (rara golden, ivriga flattarna, coola labbarna och rödhättorna tollarna) så pratas det extra mycket om de här knapparna, som att man skulle kunna trycka en sån knapp helt enkelt så går jycken helt enkelt igång eller tvärsomnar. Smidigt kan tyckas, och säkert praktiskt ibland också! Det som aldrig nämns är dock VART de här knapparna sitter! Jag tror mig ana att jyckevalpens av-knapp sitter lite under hakan, sådär mitt under men lite till vänster om knölen som det sticker ut två morrhår ifrån. Säker är jag inte, för ibland verkar det också vara en på-knapp. Alltid tillförlitliga på-knappen sitter iallafall inte på honom, utan i locket till matburken, det har inte slagit fel en gång!

Idag har jag dock insett att också jag nog har en av-och-på-knapp. Efter några timmars god men uppenbart för kort sömn (fastnade i en bra bok ända in på småtimmarna) vaknade jag väl på jobbet upp ur dvalan och på något sätt fick jag för mig att det var dags att flytta runt lite i våra AT-läkares lokaler. Vad gör man väl inte som studierektor? Vad sägs om att i ett tillstånd som definitivt kan diagnosticeras som hypomani ha släpat en hörnsoffa genom flera trånga dörröppningar liksom ett par onödigt stora skrivbord, slängt två papperstunnor med papper som har legat ovända i hyllorna sedan förra århundradet, engagerat några av sagda doktorer att hjälpa till att röja, inhandlat mysiga blommor (efter jobbet förstås!) och placerat ut dessa i den nyfixade lokalen och sedan åka hem och sätta mig vid dukat bord och delikat middag ,och sedan nästan somnat med gaffeln i munnen. Stora hjärtat, som hädanefter på egen begäran framöver istället kärleksfullt benämnes H1, ordinerade godnatt och sov gott redan nu, och eftersom jag inte någonstans i mig kunde hitta någon anledning att inte hålla med så inser jag nu att det nog är för att det är precis som de säger - sådan hund sådan matte (modifierad variant av sådan herre sådan hund alltså) - jyckevalpen är trots allt en labrador. En mycket cooool sådan som kan det här med att sova gott. När han inte sover gott är han på valpars vis en huligan. Synd att göra något i mellanläge liksom...

Sussa sött på er, imorgon vinner någon på triss!

Vardagslyx

2010-08-10T22:50:00.004+02:00

Tisdag kväll. Augustimörker. Rabarbergräddte som svalnat precis lagom så att det inte bränns på tungan längre. Skön musik på spotify, radions Karlavagnen sällskapligt på i bakgrunden. Mjukt duggregn ute. Frisk luft ute. Nybäddat däruppe, sovrumsfönstret öppet så det är perfekt svalt att sova i, myggfönstret gör sin plikt. Brinnande stearinljus på köksbordet. Givande jobb på IVA hela veckan. Godnattkram från hjärtat i mobilen. Jyckevalpen somnat på min högra fot och snusar ikapp med diskmaskinens skvalpande. Precis lagom trött så att jag lär somna direkt huvudet hamnar på kudden.

Jag älskar vardag!

Semestern är slut för den här sommaren...

2010-08-04T22:02:00.004+02:00

...och det har visst passerat drygt två år sen sist!

Det var nog lite mycket där ett tag, kan jag konstatera nu i efterhand. Förjävligt drygt, säkert nyttigt och mycket har det grubblats och tänkts och det är nog litegranna ett annat stuk på masserplatsen nu.

Tja - kort sammanfattning då: semestern vi talade om senast följdes av en chockintensiv arbetstyngd fasansfull höst där jag aldrig kände att näsan var ovanför vattenytan. Under vintern tog verkligen mörkret över, så när det var dags för nästa vår märkte jag det knappt. Sommaren svischade förbi tills en mycket kär vän fick mig att förstå att det var dags att bryta ihop och se till att gå vidare, och vintermörkret sänkte sig igen men den här gången blev det aldrig så nattsvart, och när våren kom kunde jag till och med förstå att jag blivit förälskad - och tillät mig själv att få vara det!

Nu är vi mitt i en ny sommar. En sommar där jag gläds med mitt stora (mannen) och mitt lilla (labradorvalpen) och mitt mångfärgade (vännerna) hjärta i vardagens många glimtar av glädje och kärlek. En sommar som kommer att leva kvar i mig länge framöver. En sommar som jag kan minnas med värme i hjärtat, och sällan har jag känt att förutsättnignarna för sånt varit så bra som de är nu. Jag ska se om jag inte ska trippa över tangentbordet härinne lite oftare nu...

Vi ses, hoppas jag, snart igen!

Semester

2008-06-30T17:48:00.004+02:00

Sen sist börjar jag kunna köra bil allt bättre i hufvudstaden (övning ger tydligen ändå färdighet). Jag har insett att jag borde pluggat på lite glosor INNAN jag behövde praktisera skolfranskan (det var ungefär 20 år sedan den användes sist) i en livsmedelsbutik på franska rivieran (där skulle jag kunna bo förresten, inte i butiken, men i trakten - fantastisk vecka!). Jag har blivit någon anings mindre kritvit och nästan nästan fått lite brun färg i ansiktet och på några andra väl valda bitar av existensen (vanligen blir jag kokt kräfta, sedan flagar allt bort och jag blir kritvit/grisrosa igen - trots massivt solskydd I promise). Gasolgrillen har skruvats ihop (det tog x antal svordomar, och det var inte ens jag som behövde göra det, stort tack!). Det har firats skön midsommar på Masserplatsen (och ja, det ÄR smidigt med gasolgrill, jag inser det nu). Jag har jobbat ett par veckor (uppdelad semester i år alltså) och har nu överlevt min tredje bakjour (och den här gången dog ingen under mitt pass heller). Det har vikingkryssats till vårt östra grannlands hufvudstad med buskollegorna (ska försöka återskapa lammfilén på grillen nån kväll). Det har blivit dags för del två av min semester! Jag har haft, och har det, väldigt bra!

Utöver detta har det i närheten (den mänskliga snarare än den rent geografiska) hänt flera både stora och tankeväckande ting, både roligt och svårt, och så har förstås gräset vuxit - väldigt högt. Ska klippa det imorgon, nu regnar det. Skönt...

Sköt om er, ni som hittar hit!

Note to self

2008-06-04T23:17:00.006+02:00

Gå upp i god tid för att undvika köerna
Kör försiktigt

Håll avståndet (bättre än så här) i trafiken

Kom ihåg att respektera eldningsförbudet
(gasolgrill kanske ändå är bättre än kol)

Var glad att det finns någon som är glad att du kommer hem
(även om det bara är för att du har med dig finvädret)

Bjud hem en god vän på middag och njut nyfixade balkongen!
(tackar särskilt för sängbärhjälp och hopskruvning av gräsklipparen före maten, hade inte fixat allt själv :D)

Kom ihåg att klippa gräset imorgon, det ska INTE vara 3 dm långt
Bortse från att det är 40 grader varmt i sovrummet
Sov Gott!

Humöromläggning, modell bättre

2008-06-01T12:31:00.003+02:00

Nu har semesterkänslan börjat infinna sig. Själen har knackat på och tror sig snart våga flytta tillbaks. Solen skiner, vindarna är varma, festligheterna avlöser varandra de här dagarna och vännerna är goda och mig mycket kära. Sammanfattningsvis - jag har det bra, riktigt bra.

Ut och njut av finvädret med er, och ha det riktigt gott!!

Gnällig

2008-05-25T22:12:00.004+02:00

Söndag kväll. På dåligt humör. Oförklarligt uttråkad, irriterad på mig själv för detta. Kan jag nu inte ens koppla av och ha det bra av att ha det ledigt liksom? Tänker bara på att det är massa jobb imorgon igen. Blev inte så mycket sol, läst facklitteratur istället för deckare av ren och skär panik. Elitloppet var kul att se iallafall, kompishästen till final (stort!!) och skötte sig utmärkt - snyggt! Har i allafall skruvat ihop alla stolarna och det nya bordet till altanen, och oljat in dem. Framåt onsdag går det nog att ställa iordning och duka upp där ute, och det ryktas ju att vädret ska explodera i värme och solsken lagom till dess, så det passar ju bra. Ska fixa till lite blommor dit ut också, och en skön "soffa" med massor av kuddar där man kan ligga och läsa litteratur som inte har med jobbet att göra, och så ska jag väl ta mig en ordentlig funderare på det där med gasolgrill då...

Lite ommöblering, blommor, rengöring av räcken, dynor och kuddar och sen är det bara gott sällskap som saknas för att sommarkvällarna ska bli hur bra som helst!

Vill verkligen inte jobba imorgon. Länge sedan jag var så här stressad av tanken på jobb, minns faktiskt inte ens om det varit så någon gång alls. Bakjour igen på onsdag och till råga på allt halva torsdagen, ni vet vad som gäller nu hoppas jag, håll er långt borta om ni skulle behöva uppsöka vård och skicka uppmuntrande tankar minst hela tiden!!

Jobba elva dagar i sträck - not!

2008-05-23T16:17:00.007+02:00

Skiter i kvarvarande pappershögar nu. Stämplat ut, ska alldeles strax dra mig hemåt. Trött och less och på gränsen till sönderstressad av "nya jobbet". Rondjour inplanerat till helgen, så att jag alltså jobbar måndag till fredag, lördag och söndag, måndag till fredag. Veckovilan lagmässigt utdragen till sina extremer, men vanligt förekommande i branchen även om det så sakta börjar bli lite mer anständiga arbetstider. Alla doktorer är nuförtiden inte doktorer med någon hemma som sköter all markservice, utan många doktorer är numera moderna och sköter sånt själva eller delar hyfsat lika med livskamraten, och kanske inte har doktorsjobbet som samma livsstil som man kan få intryck av att en del av de äldre haft före oss och därmed i princip bott på jobbet och tyckt att det varit helt okej och snarast "dåligt" att vilja ha ett liv utanför. Skönt att tider förändras, även om det inte går i racerfart...

Fick just världens bästa "present": tydligen har det stafettföretag som kliniken anlitar dubbelbokat stafettdoktorer just den här helgen, så på söndag finns här två stycken sådana som båda är inställda på att vara bakjourer denna dag. Vanligen är här på helgerna en styck bakjour och en styck rondjour (båda överläkare som alltså sköter avdelningarna då) och en primärjour på akuten. Detta betyder, vilket alltså är själva godsaken som räddar min helg och mitt humör och min arbetsmoral (som just nu är väldigt väldigt ansträngd i ärlighetens namn - kräkstrött på en hel del just nu), att den ena av dessa då kommer att vara rondjour istället för mig, eftersom de förstås vill ha betalt när de är här och då vill jobba, och jag visserligen vill ha betalt men ännu hellre ligga hemma på gräsmattan i solskenet (som jag nu förväntar mig) på en filt med en spännande deckare framför mig och känna att själen får en chans att hitta tillbaks till mig - den har gömt sig nån stans jus nu känns det som. Ledig söndag! En riktig fredagsbakelse det...

Bäst av allt - jag hinner titta på Elitloppet! Saknar travet och livet som det var när jag ung och oförstörd var i den branschen, och varje mors dag (kom ihåg det på söndag!) när de snabbaste kusarna gör upp om de största pengarna till den bästa publikens förtjusning sitter jag klistrad framför tv'n och tänker att jag borde ha en pålle som var världsstjärna. Det vore så väldigt kul, det skulle passa mig alldeles utmärkt, och det är ju faktiskt inte omöjligt om än det krävs mycket tur och skicklighet samt idogt arbete i att få fram den där drömhästen. På söndag klappar hjärtat extra för Finders Keepers - håller tummarna stenhårt för vännen som fött upp detta praktexemplar till häst och ägarfamiljen från djupaste småland som hade mig på lönelistan för många år sedan. Lycka till!

Finn fem fel!

2008-05-17T17:50:00.010+02:00

Ledtråd: grönt gräs

Ledtråd: stolsdynan, levande tomatplantor i växthuset

Ledtråd: överblommad tulpan

Ledtråd: utslagen björk

Ledtråd: 17 maj, mellansverige, klockan 17.15

Maj?

2008-05-16T20:45:00.004+02:00

Nog för att jag fick dricka champagne igår kväll (och gott och ytterst välförtjänt var det!) men att se snö på rosmarinen, bellisarna och citrontimjan mitt i maj kändes ändå så - hrmm - fel...

Puh

2008-05-14T21:25:00.002+02:00

Kl 21.25 känner jag äntligen att det finns en sportslig chans att kunna åka hem (slutar 16.30 egentligen). Jungfruturen som bakjour på medicinklinik är då 13 timmar gammal, med knappt 11 timmar kvar. Det finns några sängplatser kvar på avdelningarna (fast det är ju fullt förstås, men inte katastroföverbelagt), och på IVA finns det något litet utrymme kvar också. Telemetrierna är prioriterade. Konsulterna på andra kliniker har jag inte riktigt hunnit med, men iallafall ordinerat provtagning på dem till imorgon så att jag får gå på dem då (och har då också bättre beslutsunderlag), och epikriserna på de som inte längre finns kvar gör jag någon annan dag. Lunchen intogs kl 17.30, dessförinnan hann jag med en banan vid 13.30, och så lite saft med ett par panodil mot den exploderande stresshuvudvärken vid 16-tiden (de funkade).

Sammanfattningsvis kan detta med god marginal vara den värsta dagen på jobbet hittills i karriären. Imorgonkväll när jag väl fått gå hem (ja, jag ska ju gå hem nu också, men räknar inte med att jag kommer att sova särskilt gott eller vilsamt) tänker jag dricka champagne!

Premiär

2008-05-13T18:55:00.005+02:00

Årets första egenproducerade bukett från egna täppan!

Alldeles för snart onsdag

2008-05-12T22:07:00.005+02:00

Så var man med fax då. Nyinstallerad på masserplatsen. Hmmmm, då kan man inte skylla på att man inte har någon sådan heller när den fundersamma primärjouren på akuten ringer mitt i natten och hoppas att jag ska kunna komma med kloka synpunkter. Tänkte att jag kanske inte skulle kunna vara bakjour eftersom jag inte hade någon fax hemma, attans att klinikledningen fixade det så snabbt... Onsdag - beware alla i närheten, sök vård nån annandag!

Vad vore vi utan ICD-10

2008-05-11T11:33:00.005+02:00

Diagnoser att ställa på jourhavande medicinläkare

W88.1 Instängd i utrymme med låg syrgashalt
R45.0 Nervositet
Z64.4 Oenighet med rådgivare
Z72.4 Olämplig diet och olämpliga matvanor
Z59.4 Brist på adekvat föda
R45.4 Irritabilitet
R63.6 Otillräckligt intag av vätska på grund av självförsummelse
R12.0 Halsbränna
R45.1 Rastlöshet och otålighet
Z56.3 Stressande arbetsschema
Z56.5 Bristande arbetstillfredställelse
R19.6 Dålig andedräkt
R23.1 Blekhet
R00.2 Hjärtklappning
R33.0 Urinretention
R68.2 Muntorrhet
R40.1 Stupor (outsäglig trötthet, koma)
Z22.3 Bärare av icke specificerade potentiellt farliga bakterier
R29.3 Onormal kroppshållning
R45.7 Tillstånd med känslomässig chock och stress, ospecificerat
Z63.9 Andra stressfyllda händelser utan närmare specifikation
Z73.2 Brist på avkoppling och fritid
R45.3 Apati och förlust av självtillit
X57.0 Umbärande, UNS

Varje gång en patient träffar en doktor på någon form av mottagningsbesök, på akuten eller efter att man legat inne på sjukhus föräras patienten med en eller flera diagnoser, som alla har sin kod så att man ska kunna göra statistik av sjukligheten. Det visar sig nu att det inte bara är patienterna som kan diagnosticeras. Även jourdoktorn är enligt definitionerna ovan sällan helt frisk. Dock - det är oftast väldigt kul att vara på akuten även om man får vara med om en hel del otäckt ibland. Idag gör jag min sista schemalagda primärjour åtminstonde fram till hösten och det är nästan lite nostalgiskt, men hittills oroväckande lugnt (före stormen?) så att jag till och med hinner med att sitta och skriva av den här listan vi ramat in på vår läkarexpedition! Från säkra källor vet jag att flera av diagnoserna är fullt möjliga, men samtidigt kan jag inte tycka annat än att akutarbetet är bland det roligaste (på jobbet då) jag vet!

Vedpannan vann

2008-05-07T18:39:00.007+02:00

Kvar på jobbet, troligen flera timmar till, för att vända på de eländiga aldrig sinande pappershögarna. Egentligen borde jag ringa massa patienter också, men det känns lite väl patetiskt att göra det på kvällen liksom, då ska man ju få vara ledig. Vad skulle patienterna tänka - oseriöst minst sagt. Vet inte när jag ska hinna ringa dem bara (inser just att jag visst hade telefontid i eftermiddags, ooops, det glömde jag alldeles bort). Har fixat och donat med "mina" avdelningspatienter hela dagen (de var onödigt sjuka ett par stycken), och så har jag flyttat in i ett alldeles nybyggt rum (har tidigare i sann ST-anda delat rum, och sedan världens bästa rumsdelarkompis flyttade söderut till bästkustens huvudstad Götet har det varit lite trist och tråkigt, för att inte tala om att skylten på dörren med "varning för draken" inte var lika rolig när det bara var en drake kvar... (vi skyllde liksom på varandra tidigare när nån frågade)), och det borde jag gjort redan förra veckan eftersom jag nu ockuperat en kollegas blivande plats alldeles för länge. Jag fick helt enkelt inte sitta kvar vid det skrivbord jag skavt mig mot de senaste fem åren eftersom hon behövde nånstans att sitta, vilket ju är helt befogat, men jag har klamrat mig fast vid den där platsen som vid en trygg snuttefilt när allt annat på jobbet ändrat sig, så det kanske ändå var bra att jag nu istället sitter i ett kalt, ekande, utsiktslöst rum där jag inte har någon koll på varken himlen eller parkeringsplatsen. Blir säkert bra sen...

Det står en flaska finchampagne bredvid mig. I like! Imorse kände sig en av kollegorna (som jag ältat min tentaångest allt för mycket hos) tvungen att berätta för hela vårat morgonmöte att jag numera inte skulle tillåtas noja för tentaresultatet, eftersom hon visste och tänkte avslöja att jag klarat mig. Tänk att man rodnar fortsatt i väl över vuxen ålder. Pinsamt. Kul dock när chefen nu på eftermiddagen kom in med den fromma frågan "du är väl inte nykterist bara?". Kunde lugna honom med ett glasklart "Nejdå, ingen risk". Hmmm, det kanske inte var helt rätt svar.

Var på banken igår. Imorgon ska jag försöka komma ihåg att ringa rörfirman som så snart som möjligt nu ska få installera värmepump på masserplatsen. Erkänner mig besegrad av vedpannekräket, jag tror jag eldat i den kanske fem gånger totalt, men aldrig har jag tagit en förlust så bra. Ska bli ett sant nöje att se den släpas ut från huset, raka vägen till vedpanneplatsen. Hoppas det är varmt åt den där, vi blev aldrig kompisar.

Nu dags för pappershögarna. Kunde aldrig tänka mig att det här jobbet skulle vara så otroligt mycket papper. Ser mer papper än patienter för ofta känns det som...

Åttio procent, tack och bock!

2008-05-04T22:31:00.004+02:00

Sen söndag eftermiddag rasslar det till i maillådan, klockan 17.33. Rubriken obarmhärtigt avslöjande, "resultat specialistexamen 2008". Funderar en överraskande lång stund om jag ska öppna det ikväll, eller vänta till imorgon, på jobbet. Är ju ändå skickat på jobbmailen liksom. Kan förstås inte hålla mig mer än en halv minut. Mår lite lätt illa, klump i magen, hade glömt hur jäkla jobbigt det är att få tentaresultat. Jaha, visar sig vara ett massutskick till alla som skrivit och också till allas våra studierektorer. Typiskt, ingen möjlighet att gömma sig om det gått åt skogen alltså. Hinner svära ett litet varv. I mailet står det att de som finns med på listan i bifogad fil är godkända. Funderar igen på om jag ska vänta till imorgon med att öppna själva godkända-listan. Fingret slinter innan jag tänkt klart. Hittar inte mitt namn! Skiiiiiit. Påminner mig att det är bra att andas och bläddrar upp till början på sidan igen. Hinner läsa listan tre gånger innan jag ser det. Jag finns med. På godkända-listan. Jag klarade tentan!!!! Så himla skönt. Nu ska jag aldrig utsätta mig för sådant elände mer någonsin, och får jag nån gång för mig annat hoppas jag det här inlägget då genast studsar genom cyberrymden och biter mig i tårna.

Annars har här inte hänt mycket. Trivsam tur över havet följdes av Neptuns hämnd (motsvarigheten till faraonernas hämnd efter egyptenresorna alltså). Kan bara säga en sak - undvik att äta sen buffé på östersjöfartyg med utländsk flagg om du samtidigt ätit PPI (syrahämmande magsårsförhindrande tentapluggshjälpmedel a la losec eller lanzo eller nexium exempelvis som möjliggör onormalt stora mängder koffeinintag) - det tog drygt en vecka innan jag fick behålla något i gastrointestinalsystemet igen, och stundvis var blodtrycket i nivå med havsbotten och hudfärgen kallsvettigt gråblek, men snacka om bantningskur - minus 7 kg på en vecka - woaw (ok, det finns en del att ta av, men ändå!!). Nästan lite synd att vätskebalansen nu normaliserats igen, för bättre kickstart på nya livet får man sällan...

Imorgon dock dags för jobb - har nästan glömt bort hur man gör, var en månad sedan jag "var i produktion" sen sist, och nu ska det bli riktigt kul att komma igång. Fyra veckor i rad på en och samma avdelning och sektion, lyxigt! Sen semester ett par veckor. Känner lite att jag lever värsta glidarlivet just nu, men å andra sidan har jag delat upp semestern på två omgångar och får som längst tre veckor i sträck ledigt. En av veckorna i augusti kommer jag att vara näst mest seniore doktorn på kliniken. Orimligt! Innan dess hinner jag dock noja lite annat först, ska vara bakjour om bara en och en halv vecka. Första gången. Känns som ett skämt. Jag föreslår att rikets befolkning nogsamt överväger det här med att söka akutsjukvård i våran del av länet nästa onsdag, jag skulle nog tänka mig att det kan vara bättre att göra det dagen före eller efter... usch, nervöst! Måste installera en fax hemma tills dess också, den står på mitt arbetsrum och väntar på transport till masserplatsen, för att sedan kunna spotta ur sig EKG-n och annat otäckt mitt i natten. Undrar om jag slipper bakjouren om jag inte lyckats installera faxen... ;)

Helgen har nu ägnats åt föräldraunderhållning på masserplatsen. Var dags att de spanade in stället utan snö (har snart bott här i ett halvår - så fort det har gått!) och idag passade jag på att gräva ur en rabatt där det bosatt sig bortåt tjugo fula ormbunkar - fy vad drygt det var. Dock - det kommer att bli så fint så fint om ett tag, för nu finns där istället ett gäng vita Fänrikshjärtan och en riktigt härlig rosbuske (rosa pimpinellifolia stanwell perpetual minsann). Jag hatar ormbunkar. Jag älskar rosor. Rabatten för dagen ligger på skuggsidan, mot entren. Har sett bedrövlig ut senaste månaden. Nu är den nästan välkomnande, och så har jag lyxat till det med en liten kryddsamling på farstutrappen, och så förstås en kruka med sötrosa Bellisar. Finfint blev det. Masserplatsen mitt i växtzon 6 är tyvärr sisådär fyra växtzoner fel för att jag ska vara alldeles nöjd, men om inte annat så ska jag prova mig igenom lokala handlarens rossortiment innan jag ger upp drömmen om värsta rosenträdgården. Det där med grävandet först ska jag dock försöka rationalisera bort på lämpligt sätt. Några bra idéer? Grävskopa kanske...?

Så här fint ska det bli i min rabatt också naturligtvis!

Nu nog för idag. Ska se om jag inte kan komma tillbaks något raskare nästa gång... :)

Tom i bollen just nu

2008-04-16T21:09:00.006+02:00

Med hela fem minuter kvar av totala skrivningstiden la jag ifrån mig sista bladet. Blir irriterad om jag kört, men samtidigt är det lurigt med sådana där vända-blad-tentor när man får reda på nästa sida vad de vill att man skulle ha svarat. Det stämde inte alltid så väl överens eftersom jag i princip hela tiden var sisådär fyra-fem steg före i handläggning och diagossättning och behandling, men förhoppningsvis ser de att man försökt resonera och motivera. Dock skrev jag inte upp en enda liten dosering på de preparat som jag gav, och så tokmissade jag en sjukdom där jag nog kanske bara hade rätt på en tredjedel av alla poäng som hörde till den, och så var det det där med statistiken... De påstod på fullt allvar att man skulle huvudräkna typ 187/2337 och ta det gånger 68 ungefär, utan miniräknare. Det bästa var att de frågade om man kunde säga vad det värde som de iochmed denna lilla ekvation sklulle komma fram till. På den frågan kunde jag ju bara säga "nej, jag har ingen miniräknare så det kan jag inte"... Irriterande. Jag blev doktor för att det inte var så mycket matte på utbildningen (näe, inte bara, men lite så vara det faktiskt)!

Nu ska jag inte älta tentan mer, den rättas och fram tills att jag får besked ska tanken på den förpassas längst bak i skallen. Ikväll har jag röjt mitt hus och min bil (slaggat igen förfärligt under tiden jag försökt plugga och det är så skönt när det blir ordning igen) och nu ska jag strax ta och stoppa in en tvätt till i maskinen, tappa upp ett bad och samtidigt färga in håret (har alldeles för raskt efter födelsedagen nu hittat mer än ett eller två grådassiga råttfärgade strån) och kanske faktiskt också hälla upp ett litet glas tvivelaktigt nyttig gyllenskimrande skotskt destillat (trippeldestillerad låglandsvariant dessutom, mmmm), och sen ska jag inte göra mycket mera nytta ikväll frånsett att packa en liten väska så jag kan åka härifrån imorgon bitti!

Måste bara hitta på skattekvittot till bilen. Senast jag åkte förbi länets självutnämnda centralort som jag nu tänkt passera imorgon på väg mot Östersjöns böljor och min belöningskryssning österut blev jag huvudperson i en polisjakt, och det var onödigt spännande. Det utmynnade i att de barska poliserna påpekade att jag kanske inte bara kört någon fjuttkilometer för fort, utan också hade fel färg på skattekvittot. De passade också på att påpeka att när de blinkade rött med sin saftblandare betydde det att man skulle stanna. Jag som försökte flytta mig så de skulle komma förb, och när de inte körde om på grund av alla mötande tänkte att de väl behövde komma till lasarettet som var i närheten och då skulle väl inte jag vara ivägen... På den gamla goda tiden när jag tog körkortet (på stenåldern alltså) så sas det att de skulle köra om och sen vifta med en omfärgad pingisracket när man skulle stanna, så det så! Visserligen sa de inte vad de skulle göra när det var mörkt, vilket det ju förstås var på långfredagens kväll. De påpekade minsann nu att de märkt att jag försökt flytta mig, ungefär så att jag försökt "komma undan". Eftersom jag var alldeles utanför det stora sjukhuset när de började blinka och ha sig trodde jag ju det var en ambulans... Yrkesskada! Som tur var var de snälla sen (när de skrämt livet ur mig) och lät mig köra vidare med tillönskan om glad påsk och försiktig körning och allt vad det var. Jag var fortfarande skärrad två timmar senare när jag kom fram dit jag skulle. Vore ju förfärligt pinsamt att samma rara poliser skulle hitta mig igen och märka att jag fortfarande inte hittat det där sabla märket som nog i ärlighetens namn försvann i flytten...

Well - nu blir det ett par dagars skön semester. Tack för alla hållna tummar! :)

T minus 11 timmar 44 minuter

2008-04-15T22:04:00.003+02:00

Måste ta en liten paus i det näst sista inläsningspasset. Har blodmaligniteterna, reumatologin, strokesjukorna och akutmedicinen kvar att dunka in de sista detaljerna av, just de där detaljerna ni vet som man aldrig riktigt fått kläm på fast varje gång man öppnar boken inser att "ja just ja så var det ju". De där detaljerna som man aldrig riktigt har någon nytta av kliniskt, i det vardagliga arbetet med patienterna, men som kan vara skillnaden mellan att klara tentan och att stå där och skämmas för den bristande teoretiska kunskapen. Usch. Hjärnan känns som en överstoppad julkorv, halvkokt, och på väg att spricka. Tror jag ska sova med mitt sista "dunka-in-kompendium" (det som jag sitter och jobbar med nu) under huvudkudden inatt. Det borde väl funka?

Det var drygt 5.5 år sedan jag skrev tenta sist, det var AT-tentan, och den kan jag trösta alla som kanske någon gång ska göra den med att den fixar man lätt om man jobbar nånstans där man får komma åt att se lite oselekterade patienter och lär sig handlägga det vanligaste på akuten och på avdelningarna. Dessförinnan tentorna i skolan, och de har jag förträngt vid det här laget, det var dessutom drygt 7 (!!!) år sedan den sista - så snacka om att man är ringrostig.

Håll tummarna för mig (imorgon onsdag alltså, mellan kl 10 och 15). Nu tillbaks till läsandet...

Hjälp...?!

2008-04-12T12:11:00.006+02:00

Sitter på min kammare (på jobbet eftersom jag kan komma på miljoner saker jag hellre gör än pluggar hemma en lördag) och har kört fulltständigt fast i statistiktrasslet. Medicinska termer, fysiologiska förlopp och behandlingsstrategier börjar sätta sig fast i skallen, och en del har väl funnits här ett tag, men ack - statistiken... Jag FATTAR den inte!

Det vi gör ska göras enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag har fokuserat på det jag har beprövad erfarenhet av och låtit andra formulera ihop sammanfattningar av vetenskapen, men nu inser jag efter att ha gluttat på några gamla tentor att jag också måste ha koll på det här med artikelläsandet och sånt. Brukar somna efter inledningen (som förstås heter nåt finare än så egentligen), det kanske jag inte skulle ha avslöjat förstås...

HJÄLP! Kan någon på ett väldigt kortfattat men för mig och mina tentatorer på ett förståeligt sätt (så att det ser ut som att jag fattar vad jag skriver) ge mig några korta bra fraser att använda för att förklara sådant som NNT (numbers needed to treat), P-värde (hatar det mest av allt), absolut risk, relativ risk, oddsratio och icke att förglömma metaanalys, prospektiv studie och kohort? Helst ska jag ju också förstå vad det betyder. Tackar isåfall allra ödmjukast redan nu.

Oj, det var ett tag sen...

2008-04-11T21:46:00.003+02:00

Vet inte riktigt vad som hänt, känns som det var häromdagen jag pillrade dit den där räven som ses i föregående inlägg. Möjligen är det det att jag inte har kunnat överträffa den bilden som så väl stämt med min sinnesstämning senaste tiden. Öl, minsann. Inte det drickbara alltså, utan beteckning på mig på jobbet. Le och var glad och se ut som att du vet vad du håller på med liksom. Säg inget så avslöjar du inte bluffen...

De första veckorna på min nya tjänst var jag på akuten och där gör ju primärjouren samma jobb oavsett vad det står för bokstavsbeteckning i anslutning till namnet, man bedömer helt enkelt mer eller mindre akuta tillstånd och behandlar dessa. Chopchop. Det har jag övat på i flera år nu, så det känns rätt vardagligt och tryggt. Underläkarjobb på avdelning har också hunnit bli rutin, på ett bra sätt, så att jag inte behövt lägga energi på att hela tiden hålla näsan över vattenytan utan faktiskt kunnat jobba effektivt i flyt och få med mig massa guldkanter från vardagen också.

Nu helt plötsligt har det där inbördes förhållandet mellan vattenkanten och andningshålen förändrats, avståndet har krympt väldigt, och utrymme för så mycket annat än att försöka smälta dagen och kravla tillbaks upp mot friskluften har knappt funnits. Det som tagit mest är nog att det ändå nu är JAG som är slutgiltigt ansvarig för att var och en av mina patienter har den allra bästa behandlingen för just sitt tillstånd, att just jag ska ha utrett allt som borde utredas och hittat det jag borde, och att just jag samtidigt hos någon annan förstått att avstå från att leta mera så att jakten på det onda inte blir värre än det faktum att det onda finns och kan få finnas där eftersom processen att plocka bort det skulle bli jobbigare än att ha det kvar. Det är upp till mig att förstå att var sak har sin plats (eller varje strategi beror på inblandade individer) och visserligen både förstod och tillämpade jag detta tidigare också, men då hade jag ändå alltid en överordnad resonabel öl att luta mig mot om jag så skulle önska. Nu är det JAG som ska vara den som står stadigt, som ska vara säker på min sak, som ska vara klok och förståndig och den som andra kan luta sig mot...

Jag har varit gnällig sista tiden. Brukar vara rätt optimistisk, försöker undvika att se problem i saker utan letar frenetiskt möjligheter istället (klyscha jomenvisst, gå direkt till GÅ och inkassera 4000 kr varsågod, det brukar lösa sig!!). Dags vända på gnölet nu och inse att jag sedan sist 1) varit öl i över en månad och faktiskt inte dött, 2) blivit oprovocerat utskälld av kollega på ett sätt jag aldrig trodde skulle vara möjligt och ordentligt ledsen över det, men att det nu verkar ha löst sig på ett bra sätt och vj har dessutom väldigt försiktigt men ändock hittat till en ny och bättre relation än tidigare, och 3) haft en väldigt trevlig påsk med kärt besök och 4) varit en ultrasnabb (mindre än 24 timmar) tripp till hufvudstaden mellan två nattjourspass för att hinna träffa tokgravida allt för långt bort boende saknade vännen ett par timmar på kvällen över en mysig middag när hon just den veckan råkade vara just i hufvudstaden (som geografiskt/kommunikationsmässigt sett ligger betydligt bättre till än aktuell norrländsk kustort för långt bort från mig), att jag 5) insett att mitt samvete mår ohyggligt mycket bättre av att veta att trollpackan pysslas om betydligt mer än på länga på annat håll och att det 6) hänt sånt kul som att jag kommer att få trevligt sällskap på masserplatsen till hösten och 7) hunnit bli ett år äldre och fått fira detta med kära vänner och 8) nu har förmånen att på betald arbetstid repetera upp de senaste årens kunskaper för att 9) i nästa vecka (och det är här det börjar bli panikgnälligt igen är jag rädd) måsta tentera 5 års kompetensinhämtande på fem timmar. Shit. Jag har inte hunnit med det jag borde när det gäller inläsningen. Nu fick jag ont i magen igen...

Dagens mesta sanning

2008-03-10T19:25:00.006+01:00

Älskar den här bilden (tack du okända som skapat den)...

When you are in deep trouble, say nothing, and try to look like you know what you're doing!

Förenlighet?

2008-03-10T18:29:00.002+01:00

Jaha, nu har jag drabbats av vill-ha-hund-med fluffiga-mjuka-sämskskinnsöron-sjukan... Detta just när jag gör mitt livs första "riktiga" överläkardag - på avdelning - och inser att det är inte så väldans lätt jobb det inte. Blir ju förstås inte lättare av att jag just idag inte hade någon underläkare heller (var på utbildning i datajournalssystemet) utan fick göra allt underläkarjobb också (detta var iochförsig bara trevligt och hemtamt). Klockan är nu halv sju, jag lär sitta kvar på jobbet minst en timme till och har inte hunnit titta i min inlåda eller på min signeringslista alls sen förra veckan nån gång.

Förra veckan som öl på akuten var en busvissling i jämförelse. Det var ju exakt samma sorts jobb som vanligt. Helt plötsligt är det nu upp till mig om patienterna ska få åka hem från sin sängplats sista tiden eller stanna kvar ett tag till, fast det står nya på kö till varje säng precis hela tiden. Det är upp till mig att komma på alla smarta undersökningar som borde göras. Det är upp till mig att förstå att de smarta undersökningarna behöver göras. Det är upp till mig att förstå vad de gjorda undersökningarna innebär, och det är upp till mig att komma på vad jag ska bjuda på för undergörande kurer för att inte behöva göra ytterligare tester utan kunna utbrista i ett övertygande "ska du inte gå hem idag" så någon annan kan komma in och få gjort massa tester och prova mediciner och framledes också få höra denna förlösande fras... Inte är det lätt inte!

Glasklart är att det just nu är otroligt dålig timing att bli sugen på jycke helt enkelt. Ska man tycka det är tur kanske att något ändå är lätt att inse...

Fattig

2008-03-08T17:27:00.005+01:00

Sedan jag var tio år och just lyckats tjata mig till den första jycken (en gladgalen vorsteh som väl egentligen inte var världens bästa förstahund men ändå hade ett härligt hundliv) har jag ALLTID haft något djur, eller flera stycken, att bjuda på mat och kel och skogsluft och allmänt mys. Visserligen har de vid några tillfällen under årens gång varit på tillfälligt kollo hos föräldraskapet, beroende på diverse goda anledningar, men de har alltid funnits där. Under rätt många år försörjde jag mig ju dessutom på pållar, och då närmade det sig nästan toxiska doser pälskärlek som ju rimligen borde ge abstinens vid avslut.

Den här veckan flyttade först den rakade gulkatten västerut, i söndags. Han lyckades tokcharma mina vasaloppsåkande lördagsmiddagsbesök så till den grad att de helt enkelt tog med honom (med mitt goda minne naturligtvis) hemöver efter väl förrättat värv i fädernas spår. I torsdags fick den grå lurvbollen flytta upp till molnen - sjuk. Idag åkte hästen norrut. Ska bli superstar på tävlingsbanan alternativt världens bästa hästmorsa. Det var ju meningen att hon skulle bli det hos mig, men jag har helt enkelt inte hunnit! Sista året har hon bara varit ett stort dåligt samvete, och sådant gör varken hästen eller mig glad.

Ny fin transport skulle hon få åka bort från mig. Först var hon dock tvungen att protestera (vilket jag på sätt och vis tycker var rätt sympatiskt eftersom jag låtsas att det är för att hon ville visa att hon gillar mig och inte vill åka - jo jag är vuxen och vet att hästar inte har sådana kognitiva förmågor men ändå) genom att faktiskt dumma sig mer än tillåtet när det var dags att kliva på transporten. Vi kan sammanfatta det med att de dyra och fina och högkvalitativa transportskydden på benen var väl värda sitt pris - de satt kvar på föredömligt sätt när trollpackan forsade fram genom meterhöga snövallar och rev med sig sisådär trettio meter rep - hon tyckte det var en god idé att springa IN i sin hage igen när hon kom lös, korkat! Till sist kom de iväg, och kvar stod jag.

Staketet i bakgrunden finns inte mer. Och visst - spring ifrån mig bara...

Well - således djurlös. Konstigt. Deppigt. Ska ägna lördagskvällen inte så mycket åt party och glamman och istället nog faktiskt tända mig en brasa och ladda in dåliga komedier i DVD'n. Finns säkert någon mening med det också...

Och just ja - det var en väldigt märklig, rolig och häftig känsla när jag första gången (och andra, och tredje, och fjärde, och nästa och nästa och nästa med mera) såg att det påde remisser jag skickade och de journalanteckningar jag gjorde stod överläkare invid mitt namn. Hela veckan! Ingen som kommit på bluffen än alltså. Jobbmässigt ingen som helst skillnad dock, eftersom jag gick på akuten och skolade in en färsk kollega. Skön start!

Go' helg på er!

Tabloider, reklam och kuvert

2008-02-28T18:51:00.004+01:00

Jag brukar vittja postlådan sisådär en gång i veckan. Till masserplatsen kommer mest mängder med direktadresserad reklam från diverse företag som anser att jag i min yrkesverksamhet ska erbjuda mina patienter just deras produkter. Ohyggligt tröttsamt och det spelar ingen roll hur mycket jag mailar vederbörande företag och betackar mig för alla utskick, de fortsätter ändå välla in i löjliga mängder, hem till mig och mitt privatliv. De kunde väl iallfall komma till jobbet kan jag tycka, för där har jag en trashlåda direkt vid min inkorg.

I övrigt kommer det förstås räkningar, särskilt för elen som går åt i ohyggliga mängder eftersom jag HATAR vedpannan och nu gett upp, låter värmen komma från strömlinan och drömmer om att tjälen ska gå ur marken så de får börja borra neråt mot bergvärmen. Parentes i sammanhanget. Återgår till dagens tema, brevlådans innehåll. Varje gång jag närmar mig lådan håller jag andan en kort stund för nån gång lär det ju ligga ett brunt brev från HSAN där, som jag ju helst inte vill hitta alls.

Sen kommer ju förstås lokalblaskan tre gånger i veckan (jo det är sant, fullprenumeration) och så svagheterna, de glossiga magasinen med tunna papper som man kan slöläsa en stund och mest gotta sig i. Ett tag hade jag en av de större mer nationella morgontidningarna också, men fick bara dåligt samvete eftersom de hela tiden hamnade olästa i brasan - det där med att gå upp mitt i natten gick inte ihop med lugna frukoststunder och ofantliga mängder text att läsa. Sammanfattningsvis brukar jag numera inte ha så bråttom att tömma lådan, så ibland svämmar det över.

Idag stack det upp ett vitt myndighetskuvert. Fick lov att kika.

Jag börjar så smått inse att jag sedan den där vårdagen 1995 när jag kom på att jag inte kunde vara travlärling resten av livet faktiskt har tagit mig igenom en läkarutbildngning, en AT och en ST och nu har lärt mig en väldans massa saker som jag aldrig kunnat tro att just jag skulle kunna ha stenkoll på. Jag gör skillnad för människor jag träffar på jobbet. Det är rätt stort egentligen... Jag har gjort det bra! Varför ska det vara så förbaskat svårt att erkänna för sig själv - att man faktiskt duger något till och att man kan göra något stort och bra på egen hand? Ännu svårare att formulera offentligt, så mer än så här blir det inte, men är jag för självhävdande just i denna stund så får ni ta det med jämnmod - idag njuter jag av min kompetens :D

Lite kul kan jag tycka också att myndigheten bestämde sig 16 januari, tog cirkus sex veckor på sig att formulera detta och sedan skrev på igår och så låg det i lådan redan idag. Kvarnar som mal med plötsligt frispel?

Nästa vecka och kommande vår blir ett nytt äventyr. Spännande med ny roll...

Färdig

2008-02-22T23:48:00.003+01:00

Nästa vecka är jag ledig. När jag stämplade ut från jobbet idag var det således sista gången jag gjorde det som ST-läkare. Rent krasst innebär det att jag nästa gång jag stämplar in på jobbet ska föreställa specialistkompetent i internmedicin. Har lite svårt att ta till mig detta, men jag tror att vi kanske ändå firade det lite ikväll...

Önskas: sockerdropp med extra salt

2008-02-19T16:59:00.006+01:00

Jour måndag kväll, tisdag natt, torsdag kväll, fredag natt och lördag natt. I runda slängar sett 65 patienter. Av dessa EN, under lördagsnatten, som var vinterkräksjuk. Var inne på rummet i max fem minuter. Hade förutseende nog klätt in mig i plast, tyg, papper och dränkte mig i mängder med handsprit efteråt.

Nu mottagningsvecka. Hann med en patient igår morse, mådde bra när denne var kvar. När jag skulle dokumentera och läsa på inför nästa började det kännas konstigt. Insåg att jag troligen skulle bli av med frukosten rätt snart. Som tur var kunde en kollega komma ner och ta över resten av förmiddagens patienter. Jag hann nästan hem...

Märkligt hur det kan komma så snabbt. Hur man kan vrida ur magsäcken så till den milda grad utan att den faktiskt går sönder. Hur spak man blir. Att man kan vara toktörstig men samtidigt må illa av tanken på att dricka. Att jag idag, när det varit stilla och lugnt sedan igårkväll, fortfarande inte kan tänka mig något mer avancerat än en halvt mosad banan till middag.

Tänk vad bra det hade varit om vi fått immunitet mot allt tillsammans med examensbeviset, eller i alla fall i samband med legitimationen!

Intresseklubben antecknar...

2008-02-14T10:27:00.005+01:00

Av alla konstuerade kommersiella högtidsdagar så HATAR jag verkligen "Alla hjärtans Dag" mest.

Stor kram till likasinnade därute!

Alle man till rakning...

2008-02-12T16:55:00.001+01:00

...eller i förekommande fall: vissa kastratkatter till trimning!

Söt visst - men hujedamig sicken tovboll. Blir ju inte bättre av att han formligen ÄLSKAR livet på nya landet där en av grannarna har getter. Spännande att spana på och dessutom verkar det vara extra fin utsikt från deras dyngstack - som väl också är varm och fin så här års - så därför har det blivit dusch av äcklig katt mest varenda kväll sista tiden. Blir inte mindre tovigt av det!

Snabb spruta i nacken, 20 minuter med rakapparaten och sedan kunde veterinärassistent och jag skaka av oss ungefär ett halvt duntäcke med kattpäls. Nu stundar jobbuppvärming för matte som i väntan på nattjouren får bedriva UVA-vård hemma på den varma toan.

Visst blev han - hrmm - fin... !

Vuxen?

2008-02-09T20:57:00.000+01:00

Kan det vara en begynnande fyrtioårskris att vilja ha en fräck bil, och är det isåfall ytterligt talande för nämnda noja att en lördagkväll sitta och räkna ut att det är 1146 dagar kvar tills trean i början byts mot en fyra?

Well, hittat mig en stålgrå Audi TT som jag vill ha. Kommer inte att bli den. Blir berg- eller jordvärme till huset istället... Yihaaaa!

En alldeles vanlig tisdag

2008-02-05T18:33:00.000+01:00

Det är så väldigt skönt att vara "hemma". Det var till och med kul att jobba 07.45-16.00 på avdelning och sedan gå ner på akuten till 21.00 som blev 21.45 igår, trots att det var måndag och alldeles knökafullt i alla undersökningsrum och bråttomsjuka patienter och vi fick lov att vara tre (!) ST där nere ett tag och ändå inte hinna med allt riktigt...

När jag körde hemåt idag, vilket nästan inte tog någon stund alls, hamnade jag bakom ett gammalt rostigt stycke japansk mellanklassbil av samma sort som min. Min har ännu inte börjat rosta, men väl gått modiga 15 000 mil och jag har väl tänkt att den ska få hänga med många år till. Fick dock en insikt. Jag borde faktiskt kunna införskaffa mig en ny bil (kanske inte fabriksny, men väl ny för mig alltså)! Om jag inte har någon häst att försörja, och kanske får något mer ut netto efter tjänstebytet så kanske det skulle gå ihop sig... Det är ju trots allt så att det finns ett par små stenskott i rutan, och från den närmaste bekantskapskretsen har jag lärt mig att EN trasig liten pryl på bilen (typ seg vindrutetorkare) rättfärdigar direkt instyrning till bilhandlarn för uppgradering.

Frågan är då vad jag ska tänka mig för något nytt? Jag kommer ju inte att behöva dra någon häst i släp, och några småbarn som ska ha med sig miljoner grejor lär det inte heller någonsin bli. Lämnar ju utrymme för en hel del spännande fordon. Skulle gärna ha en Audi TT, eller en Jaguar helst E-type, eller så kanske det borde vara något praktiskt bensinsnålt präktigt krocksäkert med miljösamvete, med maxfart 72 km/tim så jag aldrig behöver fastna i fartkamerorna...

Synpunkter emottages tacksammast.

2008-02-01T19:42:00.000+01:00

Fredag. Färdigpendlat. Fantastiskt skönt!

Ingenting

2008-01-31T21:15:00.000+01:00

Tjugo mil kvar, imorgon. Av ungefär 1800. September till och med Januari, där jag nog snittat på sisådär 18 arbetsdagar per månad eftersom det också varit kurser, julhelger, förkylningar och så ett par sköna kortturer utanför riksgränsen under tiden.

Trodde det skulle kännas fantastiskt att det närmar sig slutet, pendlareländet. Inser istället att jag mest stör mig på fem månader som försvunnit från mitt liv. Tre timmar varje dag i bilen. Hade jag fått betalt hade det varit värt drygt en och en halv månadslön bara bakom ratten. Upp klockan fem varje morgon - det är mörkt då - och hemma klockan 18 i bästa fall. Det är mörkt då också. Kommer inte ihåg när jag såg dagsljus senast. Visst, jag kunde åkt buss, men då skulle det ta en dryg timme till och jag skulle ändå få ta bilen första och sista 20 kilometrarna, och då behöva gå upp ÄNNU tidigare. Visst, jag kunde bott i storstorstan och ha lika lång pendlinstid trots mycket kortare avstånd alltid - men nu har jag ju valt att bo på landet för att slippa just det och kunna ha mitt hus med vita knutar, växthus och skogen alldeles i närheten. Parentes, återgår till huvudspåret... Det tråkigaste har varit att jag varje morgon kommit fram till en arbetsplats där jag överhuvudtaget inte känt mig hemma eller delaktig i "kollegiet". Jag är så uppenbart bara där tillfälligt och inte någon som ska behöva inlemmas i gruppen - hör inte dit, inte inbjuden utan där eftersom det är deras "plikt" att utbilda mig med det som jag inte kan få "hemma". Randarens dilemma, men jag har aldrig behövt vara med om det tidigare utan inser nu att jag haft väldig tur med randningarna vid infektionskliniken vid samma stora sjukhus och lungkliniken vid det ännu större sjukhuset som inte ens är "vårt" regions/universitetssjukhus utan grannlänets, men som ändå tog sig an mig med med stort engagemang och varmt välkomnande. Det är ovant att bara vara en för kollegorna ointressant utfyllnad på en schemarad, där för att fylla en produktionsroll och helt på egen hand få se till att tillägna sig det som behöver fyllas på kunskapsmässigt. Märkligt, frustrerande och irriterande - det är svårt att på egen hand veta vad man behöver veta av allt det man inte vet och där hade det hjälpt mycket om det hela varit något lite strukturerat. Att man samtidigt förväntas kunna massa som man aldrig gjort tidigare och därför inte introduceras för utan kastas rakt in i har knappast någon stärkande utan enbart kvalitetssänkande effekt. Dock - personalen på avdelningen har varit fantastiska och det är tack vara alla duktiga syrror och undersköterskor som jag alls har stått ut, de gör avdelningen till ett riktigt bra ställe där man som patient (och arbetsmyra = underläkare) blir mycket väl omhändertagen. De gör ett otroligt jobb, hela tiden, i det tysta.

De här månaderna har iallafall gjort mig till en ytterst vältrimmad journalproducent. Jag har lärt mig några ICD-koder typ 1489, I25 och I24 och I109 och I500 coh I509 och föralldel Ell8 och AF012 utantill, (registreringskoder för diverse sjukdomar, tillstånd och åtgärder) och så har jag också förstås sett nya patienter i sängarna mest varje dag och blivit bra på att hålla isär massa nya ansikten och namn. Synd bara att jag inte hunnit prata så mycket med dem, eller läst in mig på deras sjukhistoria, eller hunnit vara med på de undersökningar och utredningar som de gått igenom. De äldre kollegorna på stället där jag nu är framhåller ofta, gärna och förvånansvärt glatt att "en duktig underläkare är en underläkare som skriver ut många patienter". Trodde i min enfald att det kunde vara mer mångfacetterat än så...

Inte allt mörker dock. Börjar så sakta få några kompisar på storsjukhuset, och det gör så oerhört mycket att ha någon på samma arbetsplats som man kan söka när det är dags att ta sällskap till lunchen, som kan tänka sig en snabb kaffe när eftermiddagen börjar bli lång och som kan se och bekräfta en när man håller på att bli galen av sömnbrist, mörker och frustrerande arbetsuppgifter.

Blir trots allt en hel del jag tar med mig från de här månaderna på det stora sjukhuset. Kanske inte så mycket rent medicinskt tyvärr, men desto mer om hur jag vill och inte vill jobba som doktor, hur jag vill jobba med mina kollegor och hur vi ska göra hemma för att ta hand om våra nykomlingar och hjälpa dem att få med sig så mycket som möjligt för framtiden, oavsett om de är hos oss tillfälligt eller bara i början av sin tid hos oss. På så sätt är det nog till och med bra att jag tankat bilen full 30 gånger på några månader bara för att åka till jobbet... Bara 20 mil kvar!

Slask och plask

2008-01-24T23:01:00.000+01:00

Igårkväll var det rätt många minusgrader, så där så att kilowatträknaren i elskåpet gick i spinnfart. Inatt när jag gick upp (eller ja, klockan fem då, det KAN inte vara nyttigt att gå upp då) låg det en dryg decimeter blöttvitt på biltaket och katterna kom galopperande genom snön så det yrde när jag öppnade dörren - de vägrade visa sig igårkväll så då fick de faktiskt skylla sig själva och hållas i ladan när jag bäddade ner mig under duntäcket. Iallafall, när bilstereon laddats med den femtioelfte ljudboken sen i somras, thermomuggen med kaffe stod på lut i sitt ställ och jag styrt ut på europavägen (med massa 50-sträckor) mot residensstaden med rätt verkningslösa helljus på i det becksvarta mörkret insåg jag att det inte bara var förfärligt mycket snömodd utan dessutom kom det ner någon slags nederbörd. Underkylt regn! Borde inte sånt vara förbjudet??

Efter tre mil (av tio) insåg jag att det var förenat med omedelbar livsfara att vistas på vägen denna arla morgonstund, och eftersom klockan hade hunnit bli närmare sju (fast jag åkte hemifrån sex) greppade jag mobiltelefonen (stod förstås still på en parkeringsficka då) och ringde storsjukhuset och berättade att vi nog skulle ses först imorgon. Som tur är har jag just den här veckan ingen placering där jag ska "producera" så att nån annan fick massa extrajobb (då hade jag utmanat ödet och fortsatt köra), utan hålls på kranskärlslabbet och spanar in hur de jobbar där. Väldigt synd att missa en dag där, men jag får försöka ta igen det imorgon...

Åkte istället in till jobbet "hemma" och ägnade dagen åt att plöja tung litteratur och komma ikapp min signeringslista. Var för en gång skull hemma innan det blev mörkt och efter en tur till brevlådan insåg jag att jag senaste året för första gången någonsin faktiskt MINSKAT min skuld till CSN och inte bara betalt ränta. Härligt! Det går alltså (har ju allt i det gamla långsamma men sköna systemet som aldrig tar slut) att se en ände på det. Dock hade visst landstinget mitt bytt bank, så imorgon kommer min lön in på ett konto som jag inte har tillgång till (har inget plastigt kort eller världspraktisk telefon/internetbank där) om jag inte först företar ett fysiskt besök i nämnda nya bank. De har aldrig öppet när jag inte jobbar. Förstår inte hur det ska gå till. Har ringt min gamla bank fyra gånger under kvällen, och sista gången kom vi fram till att jag nog ändå måste gå till nya banken eller annars vänta i kanske två veckor för att bankerna sinsemellan ska bestämma hur de ska bolla pengarna mellan sig. Det funkar ju inte! Så säger folk att det är krångligt att hamna rätt i sjukvården...

Imorgon kväll fredag och dessutom bara en veckas pendlande kvar. Härligt! :)

Rassel och pling

2008-01-22T21:19:00.000+01:00

Oj så fort Januari gått. Snart är det slut, och ska 2008 fortsätta så här så får nån komma hit och hålla i mig så att jag inte blir alldeles snurrig...

Året började på allra bästa sätt med ett fantastiskt nyår. Kära vänner från när och fjärran festade in mitt kära hus, det var faktiskt nästan så att det dansades på borden! När ska vi gå loss till de gamla godinghitsen nästa gång hörni?

Förkylningen någon stund senare måste bara berott på att det var fel mängd (för lite alltså) gulskimrande vätska i det irländska kaffet.

Sen en helg befann jag mig plötsligt i Prag. I Tjeckien! Lördag morgon (ohyggligt tidigt ska tilläggas) till söndag kväll. Kan ju erkänna att det faktiskt var ruskigt nervöst att stå där på Karlsbron kl 3 lördag eftermiddag och vänta på en man (jo, åldern hos mig har nog blivit sådan nu att jag inte med bästa vilja kommer undan med att kalla de jämnåriga grabsen för annat än just män) som jag inte träffat på många år, och som helt enkelt på nyårsafton via sms påpekat att jag borde åka just till Prag och möta honom där och då, när han ändå skulle råka vara där, bara så där... Värsta Hollywoodrullen hade det ju kunnat bli, om man inte alltid ska vara så förb-t analyserande och kontrollfreakande och relationsundvikande och jag vet inte med mig. Kul var det iallafall, både att återses och att jag faktiskt åkte!

Vardagen och jobbet hann dock snart ikapp. Det tog inte lång stund innan det var dags för att snudda vid det stoooora karriärsteget som just nu närmar sig med obehaglig blixtfart. För att bli nåt annat än det jag är nu (som jag inte får vara efter sista februari eftersom min dåvarande(nuvarande) tjänst då upphör av sig självt - naturlig karriärsutveckling kallas det tydligen *hah*) skrev min handledare och min chef häromdagen på formella papper att det i min skalle nu är alldeles fullproppat (och virrigt och helt okatalogiserat vill jag tillägga) så att detta tillsammans med ytterligare miljarder papper kan skickas in till socialstyrelsen (intressant att ett A4-papper med lite tryck på kostar mig 2000 kr just när det är en statlig myndighet som ordnar med det) så att jag aldrig mer ska kunna få gömma mig bakom repliken "det finns nån annan som tar det yttersta ansvaret så prata med den istället om det här otäcka" och ja, papperen skrevs på. Lämpligt nog fick jag tillbaks exakt samma summa från elbolaget från gamla huset efter avräkningen - ironiskt kommer ni straxt att förstå. Dock - ska göra en mastodonttenta i april, och då ska jag visst kunna redogöra för allt det jag borde lärt mig de senaste fem åren på bara fem timmar. Inte så mycket hollywood i det kan jag tycka...

Kunde ju tro att det rasslat klart med allt ovan, men det kommer mera! Pållen, det kära men ständigt dåliga samvetet, ska nu äntligen få komma till någon som kan göra något vettigt med henne! Det var ju liksom meningen att jag skulle gjort, men tiden har inte räckt till för att göra det på det sätt jag velat, och därför har det inte blivit något gjort alls mer än att hon senaste året varit världens största keldjur, som klappats och gosats dagligen men däremellan mest gått i hagen med kompisarna och busat. Det där med dagliga pass har vi rationaliserat bort, sista tiden snarare årliga pass... Iallafall - hon ska bli fölmamma i nedre norrland, kanske blir hon äntligen lite riktig travhäst också. Affären klar idag. Skönt. Hon har det visserligen hur bra som helst nu, men det är på inget sätt mitt förtjänst utan helt och hållet stallchefens förtjänst, och det var ju inte för att han skulle behöva ta hand om henne som hon en gång kom till mig. Ska bli spännande att följa henne på håll, tror hon kommer att få hur fina föl som helst, och världsstjärnor blir de säkert allihopa!

Och nej (ja, jag vet att det där är grammatiskt horribelt), jag är fortfarande inte sams med vedpannan. Har förbrukat 7000 kWtimmar sedan jag flyttade in i drömhuset i mitten av november. Ska bara pendla klart först, sen ska jag tämja monstret. Imorgon kväll är det bara 140 mil kvar...

Skruttjycken

2007-12-23T11:46:00.001+01:00

Packar upp kartongerna som dumpats i hallen. Dags få ordning inför jul, och det går ju inte att leva i flyttkartongland hur länge som helst eftersom föräldrarna är på väg i skrivande stund. Alltså, jag skulle utan problem klara av fortsatt kartonginvasion länge till, men misstänker att den gode modern inte får julefrid om de står kvar och pockar på uppmärksamheten, risken är att hon börjar plocka och lägger allt på ställen jag aldrig hittar igen. Iallafall - hittade längst ner i en låda hundskruttets halsband och koppel.

Det här blir första julen på 13 år som han inte finns med. Visst, de sista åren mest jäsande i soffan mellan svansviftandet, på sin höjd tagit en lov i köket emellanåt för att se (eller ja, han såg väl inte så bra på slutet förstås, hade nog rätt mycket gråstarr faktiskt) om något smaskigt "ramlat ner" på golvet, eller ut en sväng i trädgården för att visa för ekorrarna och skatorna vem som egentligen var herre i huset. I våras blev han helt enkelt för gammal och skröplig (labbeblandning, dalmatiner och setter också - vit med svarta prickar, fana på svansen), så efter det slutgiltiga veterinärbesöket stoppade jag kopplet långt ner i en påse för att inte behöva tänka på saknaden på ett tag. Pooooooff, hade ju inte räknat med att det skulle dyka upp dan före julafton precis.

Låter flyttlådorna vila en stund. Saknaden efter hundskrutten väcker också minnen om de människor jag känt och som inte längre finns kvar, och de som lever kvar med saknaden. Tror det kan vara något av det viktigaste med julen, helt bortanför köphysteri och stressfixande, att vi tar oss tid att tänka på och vara tillsammans med våra nära och kära och också sträcker ut handen till de som de här dagarna av någon anledning inte har sina nära lätt tillgängliga.

Jobbet gör att man oftare än jag kunde anat innan jag hamnade i branchen kommer i direktkontakt med andra människors öden. Det finns många därute som har en vidrig helg framför sig. Kan vi alla försöka tänka på dem, nu och också i vardagen framöver, och göra det vi kan för att underlätta andras tillvaro. Det behöver inte vara något stort eller dyrt, utan det att vi ser, stöttar och helt enkelt gör det lilla extra i sådant vi ändå skulle göra. Det är en julgåva som heter duga.

Ta hand om Er och ha en riktigt skön helg. God Jul!

Värme

2007-12-17T22:45:00.000+01:00

Noterade att det är sisådär 28 grader varmt i delar av Thailand idag. Det är det nästan hos mig också. Någon halvmeter från kakelugnen iallafall. Den är vit, varm, slät och ger ifrån sig precis lagom med skön värme, för att inte tala om hur vilsamt för själen det är att förlora blicken in i lågorna med lite skön musik i bakgrunden... Myser!

Utan rök ingen eld...

2007-12-16T20:57:00.000+01:00

...och således fanns idag eld! Inte alls mycket rök. Viss glöd som pyste förvisso. Dock - Eld!

Det har varit sisådär femton minusgrader här i skogstrakterna sista dagarna. Jag har riktigt känt i ena lilltån eller om det var maggropen eller möjligen andra örspetsen, att elmätarn där ute på sin stolpe gått i spinn i takt med vädret - så igår rustade jag mig för strid. Stängde av brandvarnaren, plockade fram en plåthink, hittade ett par grytlappar och så hade jag också införskaffat sådana där braständare ni vet - de som ska brinna i 20 minuter.

Nåväl. Öppnade alla luckor i monstret. Pillade dit de där två vedträna som ska bilda "lufthål" mot kanterna och fyllde sedan upp vedpanneorganismen till bristningsgränsen. Stängde av elen, rullade ihop ett par tidningar och pillade in längst ner där jag enligt konstens alla regler byggt en drag-och-tänd-och fortsätt-brinn-yta, och strök på tändstickan och se - det tog sig. Nederluckan hölls öppen en stund och jag hörde hur det fortsatte brinna. Fantastiskt!

Eftersom tjejerna skulle komma någon kvart senare för årets julgodisbak (specialiteten är chilitryfflar - vet inte vad som hände med de igår, det är inte meningen att de ska vara sega) och de vanligen brukar vilja ha en både varm och rökfri miljö inomhus driftade jag mig till att stänga nederluckan och dra igång fläkten. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Av någon anledning började det, så fort fläkten gick igång, ryka både ur nederluckan och nånstans ifrån bakom själva pannmonstret. Av med fläkten snabbt (insåg att det brann i sisådär ett halvt kubik ved inuti djävulen och hur skulle jag få ut det när det rykte så) och se, då slutade det ryka. På med fläkten igen. Rök igen. Fläkten behövs, har nån sagt, för att det ska brinna. Panik!

De som bodde här innan och sålde huset har hela tiden varit helt fantastiska och särskilt framhållit att jag aldrig ska dra mig för att höra med dem om jag har några funderingar. Att jag skulle kasta mig över telefonen mitt på en av årets för många mest stressiga lördagar, samtidigt som jag frenetiskt försökte hitta ljudavstängningsknappen till ljudsystemet som naturligtvis vräkte ut klämkäck julmusik över hela huset, var kanske inte meningen. Fickdock världsbäst hjälp när de väl hörde att det var jag som krigade med värmesystemet, och när jag fått klart för mig att huset inte skulle brinna ner trots röken och att jag bara skulle se till att få riktigt fyr i pannan innan jag stände nederluckan så kunde jag andas ut (till och med utan inhalationskortisonhjälp) och fick slutligen igång en riktig brasa så det stod hög fin vit rök ur skorstenen, och där får det ju gärna ryka!

Snacka om nöjd! Dock - stora problemet förra gången, då när jag förklarade krig mot vedeldningssystemet - hade ju varit när det skulle göras en NY brasa i varm panna. Idag hade det hunnit bli kallt i huset, och även om de miljoner chokladtryfflar, dubbelnötter och mozartkulor som tillverkades igår (utan uns av rökarom) ska sparas kallt så uppskattar varken jag eller de kinkiga orkideerna INTE det som minus femton ute innebär inne i oeldat hus. Snabb som en vessla öppnades överlucka, ved kastades in och visst - det rök lite men det gick fortfarande att andas inne (pannrummet ligger i anslutning till köket på bottenvåningen, ingen källare = torpargrund) och så stängdes övre luckan och i nedre skulle då tändpappret in.

Insåg just då att jag glömt en liten detalj. Det skulle visst vara ett lufthål (vedpinnarna på tvärs längst ner liksom) så det blev drag till skorstenen. Ojdå. Det glödde lite i botten, och att öppna ovanluckan igen och lyfta UT all ved igen kunde omöjligt vara ett alternativ. Kände hur pannan liksom öppnade käftarna för att sluka mig - och visst, jag har nog med lagrat energiöverskott i mig för att troligen generera flera veckors värme - men oväntat nog reagerade panntrollet som vampyrer när sådana får silverkula i sig, för utan större problem gick det plötsligt att trycka in en sån där mirakelbraständare som tog fyr och sen hördes det hur det liksom drog igång eld bakåt skorstensutsuget, och när jag pillrade in en liten hårt rullad tidning i ett centimeterstort hål där det inte fanns ved tog också den sig. Sedan brann det! Nederluckan fick vara öppen ett bra tag. Nederluckan kunde stängas, fläkten sättas på. Det kom ingen rök utanför pannmonstret. Det kom rök ur skorstenen. Det började bli varmt på elementen. Temperaturmätaren på pannan klättrade uppåt. Det kom varmvatten ur kranarna. Lycka! Nu står det 1-1, och monstret får vila tills nästa helg tror jag, då slutstriden ska stå.

Kan tomten ändå komma med bergvärme tror ni...

Hemlängtan

2007-12-13T22:01:00.000+01:00

Åh, jag har saknat mitt jobb. Är ju för tillfället "utlånad" som så kallad randare på länets storsjukhus, och även om själva jobbet är helt okej när jag väl kommer fram är jag oftast så pendlartrött på dagarna att jag går omkring som i koma. Vitsen är att jag ska jobba "borta" några månader emellanåt och se sådant som inte finns på lilla sjukhuset hemma, så att jag lär mig nytt och blir en bättre doktor helt enkelt. Högst rimligt upplägg, och ingenting jag egentligen vill ha ogjort, men det är jobbigt att det ligger så långt bort bara, vårt storsjukhus.

Ikväll var det dock dags för den årligen återkommande fallaftonen med efterföljande julbord på lilla sjukhuset hemma. Egentligen den gång på året när många av sjukhusets och våra vårdcentralers läkare i alla åldrar och erfarenhetsnivåer samlas för att av varandra få höra om spännande saker som hänt under året på de olika klinikerna. Kunde komma iväg i god tid från storsjukhuset och hann fram lagom till glöggen. Minglade runt. Kände mig hemma. Mös. Kul att se kollegorna civilklädda och glada, många har jag inte sett sedan i somras.

Den närmast professionella amatörfotograföverläkaren har under hösten förgyllt vår administrativa korridor med fantastiska snyggt inramade förstoringar. Utanför mitt rum satt nu en vy från min nya by. Speciellt placerad just där för min skull. Började nästan gråta.

Sex veckors tjugomila-pendlande kvar. Värdefulla veckor som jag kommer att ha nytta av, men sedan är jag hemma igen. Hemma! Åh, vad jag har saknat mitt jobb. Priviligerad!

Hemmansägarvardagskväll

2007-12-12T23:25:00.000+01:00

Onsdag kväll. Kom hem vid halv sju efter en bra dag på jobbet. Vaknade 05.15, åkte hemifrån 06.02. Iskallt ute, ett par decimeter snö har kommit sista dagarna och det är rimfrost på träden. Kan nog bli norrsken ikväll. Vackert.

Elpatronen tickar glatt på inne, vedpannan har fått tillfälligt ledigt till jullovet när jag bestämt mig för att jag ska bekämpa det röksprutande monstret. Förtränger det här med elräkningar just nu och startar upp en brasa i kakelugnen. Sjunker ner i nymonterade värstingsoffan, väcker datorn och det egenhändigt (oja så nöjd jag är att JAG fick ihop bioljudsystemet alldeles själv) ihopskruvade ljudsystemet går igång med musik så skön att man bara kan bli varm i hjärtat.

Laddar en film i spelaren (tv-antennen har fortfarande inte blivit uppmonterad fast antennfirman skulle fixat det för tre veckor sedan) och drar duntäcket upp till hakan. Sippar på ett glas rött. Telefonen ringer, kär vän och vi får oss ett gott samtal, filmen får bli nån annan kväll.

Är nöjd. Har det så bra. Flyttkartongerna i hallen får stå ouppackade ett tag till!

Tämligen ospännande tankar

2007-11-27T23:08:00.000+01:00

Äntligen klar med allt plock i gamla huset. Nycklarna lämnade. Jag har definitivt flyttat därifrån! Känns vemodigare än jag trodde det skulle göra. Har varit fyra riktigt bra år i timmerstugan med kurbits på "bron", och många mysiga sommarnätter med vännerna bland myggen ute i trädgården och framför kaminen i sofforna på hösten/vintern. Dock oerhört skönt att vara klar med utrensningen, och tänk så fint det blev när det var färdigstädat! Varför använder man aldrig de här fantastiskt effektiva och sannolikt oerhört giftiga rengöringsmedlen lite mer till vardags? De är ju otroligt praktiskt. Spraya, tänk på nåt kul och torka av med en fuktig trasa och det glänser och SER iallafall väldigt rent ut. Praktiskt. Att det sticker lite i näsan när man andas är väl tecken på att det blir rent på riktigt?

Glänser kan det ju iochförsig göra på annat håll också. Är det inte snö på vägen så är det ishalt nu. Det här med att vara hemmansägare innebar att jag på ett brutalt sätt insåg att det också i år troligen kommer att bli vinter. När jag gick upp i strax efter fem mitt i natten var det VITT ute. Bilen var begravd under några decimeter snö. Bilen saknar definitivt framhjulsdrift. Klockan sex på morgonen när jag verkligen måste ha kommit iväg för att hinna fram till jobbet i tid visar det sig att snösvängen definitivt inte passerat min nya by än. Det lyser i lagårn vid den stora bondgården, annars är det mörkt och stilla utan nån som helst trafik ute. Fyra kilometer i två decimeters ospårad nysnö upp och ner för ett par halvbranta backar är en spännande upplevelse, när alla andra fortsatt ligger i sina varma sängar och inte har en tanke på att gå upp än på en timme eller tre. Ska kanske tänka att det är tur att man får uppleva sånt, för nån mening med pendlartillvaron måste det ju finnas.

När det var dags att åka hem var det iallafall ingen snö kvar. Slask. Visade sig att jag borde fyllt på spolarvätskan några veckor tidigare när varningslampan började lysa, för när den gick tomt kom det visst med nåt skräp som fastnade i själva sprutmojängen. Onödigt spännande faktiskt.

För att avrunda dagen klipptes pålle. Ska det tränas häst med vinterpäls blir det svettigt som aldrig torkar, och får man då bort värsta fällen kan det till och med toppa formen. Nu är ju just min världsstjärna rätt långt från elitlopp just nu då, men stallkompisen gör nytta ibland och behövde rakas. Nån som sett en blöt pudel? Ungefär så bedrövlig såg den tidigare isbjörnen ut efteråt, och ungefär alla hårstrån som tidigare suttit fast på henne fanns vid det laget innanför min tröja. Hästar har rätt mycket kroppsyta om man skulle få för sig att lägga dem i ett normogram. Stickigt.

Nu fyra timmar och 55 minuter tills väckarklockan ringer igen. Tror jag iställer tänker att det är knappt 30 timmar tills klockan ringer i övermorgon istället. När ska man hinna göra annat än pendla, jobba, packa upp kartonger och sova?? Gonatt!

Varje dag ett äventyr

2007-11-25T20:14:00.000+01:00

Hästsläp. En fantastisk anordning att hänga bak på bilen för att dra pållen i, när pållen som omväxling inte drar mig alltså. Kan också användas att köra grejor i, utmärkt som flyttlass till det som ska in i kallförrådet och sånt.

Det brukades till det, släpet, häromveckan. Flera vändor. Fungerade utmärkt. Tappra flyttbärande vänner krokade sedan av hästsläp från flyttbärande väns bil som fräckt engagerats som dragkälla, och sedan åt vi glada och nöjda varsin pizza och såg en film och hade en trevlig inflyttskväll i nya huset. Som det ska vara helt enkelt!

Jag körde ju till skroten härom dagen. Hade allt det som skulle återvinnas i bilen. Fick plats hur bra som helst. Kände mig väldigt duktig. Kom igår morse på att jag i gamla huset hade inte bara ett välfyllt garage utan också ett välfyllt uthus. Hade förträngt det vid tippenbesöket. Tvingade således upp föräldrarna 25 mil igår för att hjälpa till att bära mera skrot, och föralldel också kanske ta nåt tag med skurtrasan inne. Snälla som de är kom de upp, och imorse - ohyggligt tidigt - när vi skulle fylla nämnda släp med skrotsaker insåg vi att säkerhetsvajern låg tillsammans med elsladden inne i släpet. HUR FÅR MAN BORT SÄKERHETSVAJERN från ett släp utan att svära och skrika och tycka att det är oerhört besvärligt? Någon som sett hur de är fästa? De sitter i en liten liten ögla som är fäst i något som går genom ett urborrat hål i plåten som är kopplad till släpets handbroms. Det är oerhört trixigt att pilla dit den vajern när den är borta, så HUR gör man för att pillra bort den helt obemärkt??? Jag har diskuterat det med berörd idag, och det var tydligen hur enkelt som helst. Busigt.

Well, efter en tur till stallet och diskussion mellan pappsen och stallchefen och en koll i diverse förrådsutrymmen utkristalliserades iallafall en plan för att ordna detta. När släpet efter en god stunds fördröjning väl var fyllt (och köket skurat på bästa sätt) skulle släpet med skrot då hem till nya huset för att få stå där tills jag hinner åka till tippen igen. Måste kolla upp tiderna bara, för det var ju som sagt en gissningslek när de har öppet. Min uppfart sluttar diskret. Sisådär sju-åtta graders lutning över 30 meter ungefär. Nog för att dragbilen är en mindre mellanklassjapanare utan alltför många starka hästkrafter brukar den ändå orka min nordsvenska travhäst uppför halvbranta backar, men se nu låg det en centimeter med snö på vägen. Vi kom halvvägs upp för den löjliga backen. Sa jag att det är som en liten allé upp till huset? Jag är INTE nån expert på att backa med släp. Jag är väldigt bra på att få släpet att vinkla sig hårt mot bilen, så det låser sig, men att backa rakt 20 meter i svagt uppförslut utan fäste är inte min grej. Naturligtvis gick det åt skogen (eller iallafall åt de enstaka träden som jag lyckades pricka flera stycken med både bil och släp).

Man ska ju göra intryck på folk har jag hört. Jag har nu ioch med detta iallafall presenterat mig för grannarna! Snälla som de var kom de raskt och hjälpte till att dra släp och bil och mig och allt tillbaks på rätt plats. Som tur var behövdes aldrig traktorn. Som om inte detta debackel var nog pinsamt passade käre far som var med och knuffade bil på att rådfråga grannen också om det här med säkerhetsvajern, så nu vet ALLA om att jag inte bara inte kan backa med släp men också PLOCKAR BORT permanenta saker från detsamme och att jag således är alldeles galen och ska bo bredvid dem framöver. Undrar just hur snacket går i stugorna häromkring nu.

Ska nästan bli skönt att jobba 11 mil hemifrån imorgon, då KAN jag ju inte vare sig flyttstäda eller röja kartonger eller elda vedpanna förrän framåt kvällen. Ingen som vill köpa ett fräscht bättre begagnat hästsläp fyllt med skrot, för tillfället med ytterst provisoriskt ansatt säkerhetsvajer förresten? Går just nu väldigt väldigt billigt mot avhämtning...

Det här som gömts i skåpen...

2007-11-23T20:08:00.000+01:00

Det är intressant det här med att flytta. Man har bott där i sitt hyrda hus på hundra kvadratmeter, en trivsam trädgård och nåt uthus och vedbod och ett kallgarage. Dag har lagts till dag, åren har gått och man har väl inte tänkt så mycket på grejor man har, det fungerar liksom. I bästa fall någon storstädning till jul eller påsk eller nåt sånt, kanske tvättades fönstren någon vår när solen låg på i rätt vinkel, och dammsugaren har väl pliktskyldigast åkt fram när katterna (två - det får man ha som modern singelkvinna utan att det är patologiskt) hårat av sig för mycket.

Sen är det då dags för flytt. Plötsligt inser man hur oerhört MYCKET saker som fått plats på den där avgränsade ytan av riket som man besuttit (om än på hyrd bas). Hur kan alla dessa miljarder prylar ha kommit in i mitt hem? Var har alla biljoner dammråttor gömt sig som nu far fram som yra kossor på vårbete när grejorna är borta och katterna huserar hos föräldrarnas tillfälliga flyttpensionat? Hur har man överhuvudtaget sett något ut genom fönstren, för det där svarta vattnet som rinner från fönsterskrapan kommer väl sannolikt därifrån? Väldigt märkligt vill jag mena!

I min gamla kommun finns en återvinningsstation som har öppet på tider som man aldrig kan gissa i förväg. Idag hade jag iallafall kollat upp vilka två timmar som det var öppet, och jag har nu upplevt en ny värld. Naturligtvis har jag mycket nogsamt sorterat oerhört ordentligt bland alla prylar som jag inte visste att jag hade och således inte finner någon anledning att släpa med till drömhuset , och när jag då svängde in genom portarna fem minuter efter öppningstid inser jag att det är på soptippen man ska vara en fredag! Där var hur mycket folk som helst! Massa män som bar tunga saker, och som alldeles självklart hjälpte till att bära också MINA tunga saker när de såg hur jag släpade mina "deponipåsar" till rätt container. Härligt, och riktig uppsluppen fredagskänsla bland oss duktiga återvinnare. Dock, dessa välsorterade påsar skulle slängas i samma container, och inte alls i de olika subgrupper jag sorterat i. Inser att ett visst mått av kontrollfreakhet är bara bra i läkarjobbet, men utan rocken på kan det lika väl vara tror jag - sorterande har hittills tagit något längre tid än själva städandet.

Oavsett vilket, nu är det väl så att när man gjort sig av med massa saker måste man få skaffa något nytt? Smet inspirerad av soptippsbesöket in på en av butikerna nere på stan och hittade genast en gigantisk skogsgrön ullig ryamatta med åtta centimeters fransar som jag bara MÅSTE ha. Halva priset! Ett fynd! Den kommer att göra sig fint mot de vita sofforna och samla på sig mängder med katthår, men vad gör det nu när den kommer till ett hus som nån annan förtjänstfullt nyss flyttstädat ur så det är väldigt rent och fint och fräscht (fast antytt rökskadat sedan vedpanneincidenten igårkväll förstås). Det kommer väl att vara välstädat per automatik framöver, nu när jag inte har alla dessa oanvända grejor kvar längre, visst är det väl så det fungerar ändå...

Den sjunde dagen

2007-11-22T19:08:00.000+01:00

För en vecka, två timmar och trettiofem minuter sedan gick jag lycklig ut från banken. Hade nycklar till mitt nya hus i vänsterhanden, och en ny, raskt bortträngd stor penningskuld där jag bar de nypåskrivna lånepappren i högerhanden. Smet in på systemet på vägen hem och köpte en liten flaska bubbeldricka som jag öppnade i all högtidlighet på kvällen till ett tänt ljus och skön musik.

Drömmen: Ett rött hus med vita knutar. Skogen i bakgrunden och åkrar och byn framför. Stor altan. Uppvuxna äppelträd och rosenbuskar, och ett litet växhus. Mitt hus!

Flyttade med hjälp av vännerna (de bar föredömligt, jag irrade mest runt och kokade sönder varmkorven som bjöds i mellantid) i helgen som gick. Fick ledigt från jobbet den här veckan som alltså skulle ägnas åt att komma i ordning och göra fint, och röja ur i det gamla, hyrda, huset jag kommer att sakna mest av nostalgiska skäl. Oroväckande är att det är alldeles för få dagar kvar av den här veckan i förhållande till hur tråkigt det är att flyttstäda.

Idag var det iallafall dags att sätta igång vedpannan för andra gången. Igår gjorde jag en liten smygbrasa och det gick hur bra som helst. Nu hade det, när jag duktigt städat ur sovrum och vardagsrum och tvättat fönster i gammelhuset, hunnit bli iskallt i mitt nya fina hus och inte alls så mysigt som jag tänkt mig, så jag tänkte bara lägga i de där vedpinnarna och göra middag och sen bära upp alla flyttkartonger jag tog med efter städningen. Bra plan visst?!

Det visade sig att det fortfarande glödde i resterna av gårdagsbrasan. Under tiden det tog för mig att fundera över det började det ryka. Jag famlade efter några vedklabbar för att raskt fylla upp pannan på det sätt jag fått lära mig, men röken verkade öka exponentiellt. Vedklumparna jag behövde var dolda under miljoner kartongrester (från det stora möbelvaruhuset med de nya sofforna som kom onödigt omonterade) som jag tänkt bränna upp. Insåg att det inte var läge att elda kartong när brandvarnaren började tjuta. Mörkt i hela huset eftersom jag inte hunnit installera lampor än. Inte hunnit notera var brandvarnaren satt. Hittade den till slut - fyra meter upp i luften!!! Det stod fortfarande en bolmande rökpelare ur vedpannan. Köket rökfyllt. Kände mer än såg hur den nymonterade vita soffgruppen belagts med ett sotlager. Då ringer telefonen...

Nån som kan det här med vedpanna? Nån som förstår charmen med vedpanna? Nån som har nåt bra knep för att vädra ut rök när det är iskallt ute (och inne)? Tror det blir bergvärme så snart jag vågar mig till banken igen...