Ingenting

Tjugo mil kvar, imorgon. Av ungefär 1800. September till och med Januari, där jag nog snittat på sisådär 18 arbetsdagar per månad eftersom det också varit kurser, julhelger, förkylningar och så ett par sköna kortturer utanför riksgränsen under tiden.

Trodde det skulle kännas fantastiskt att det närmar sig slutet, pendlareländet. Inser istället att jag mest stör mig på fem månader som försvunnit från mitt liv. Tre timmar varje dag i bilen. Hade jag fått betalt hade det varit värt drygt en och en halv månadslön bara bakom ratten. Upp klockan fem varje morgon - det är mörkt då - och hemma klockan 18 i bästa fall. Det är mörkt då också. Kommer inte ihåg när jag såg dagsljus senast. Visst, jag kunde åkt buss, men då skulle det ta en dryg timme till och jag skulle ändå få ta bilen första och sista 20 kilometrarna, och då behöva gå upp ÄNNU tidigare. Visst, jag kunde bott i storstorstan och ha lika lång pendlinstid trots mycket kortare avstånd alltid - men nu har jag ju valt att bo på landet för att slippa just det och kunna ha mitt hus med vita knutar, växthus och skogen alldeles i närheten. Parentes, återgår till huvudspåret... Det tråkigaste har varit att jag varje morgon kommit fram till en arbetsplats där jag överhuvudtaget inte känt mig hemma eller delaktig i "kollegiet". Jag är så uppenbart bara där tillfälligt och inte någon som ska behöva inlemmas i gruppen - hör inte dit, inte inbjuden utan där eftersom det är deras "plikt" att utbilda mig med det som jag inte kan få "hemma". Randarens dilemma, men jag har aldrig behövt vara med om det tidigare utan inser nu att jag haft väldig tur med randningarna vid infektionskliniken vid samma stora sjukhus och lungkliniken vid det ännu större sjukhuset som inte ens är "vårt" regions/universitetssjukhus utan grannlänets, men som ändå tog sig an mig med med stort engagemang och varmt välkomnande. Det är ovant att bara vara en för kollegorna ointressant utfyllnad på en schemarad, där för att fylla en produktionsroll och helt på egen hand få se till att tillägna sig det som behöver fyllas på kunskapsmässigt. Märkligt, frustrerande och irriterande - det är svårt att på egen hand veta vad man behöver veta av allt det man inte vet och där hade det hjälpt mycket om det hela varit något lite strukturerat. Att man samtidigt förväntas kunna massa som man aldrig gjort tidigare och därför inte introduceras för utan kastas rakt in i har knappast någon stärkande utan enbart kvalitetssänkande effekt. Dock - personalen på avdelningen har varit fantastiska och det är tack vara alla duktiga syrror och undersköterskor som jag alls har stått ut, de gör avdelningen till ett riktigt bra ställe där man som patient (och arbetsmyra = underläkare) blir mycket väl omhändertagen. De gör ett otroligt jobb, hela tiden, i det tysta.

De här månaderna har iallafall gjort mig till en ytterst vältrimmad journalproducent. Jag har lärt mig några ICD-koder typ 1489, I25 och I24 och I109 och I500 coh I509 och föralldel Ell8 och AF012 utantill, (registreringskoder för diverse sjukdomar, tillstånd och åtgärder) och så har jag också förstås sett nya patienter i sängarna mest varje dag och blivit bra på att hålla isär massa nya ansikten och namn. Synd bara att jag inte hunnit prata så mycket med dem, eller läst in mig på deras sjukhistoria, eller hunnit vara med på de undersökningar och utredningar som de gått igenom. De äldre kollegorna på stället där jag nu är framhåller ofta, gärna och förvånansvärt glatt att "en duktig underläkare är en underläkare som skriver ut många patienter". Trodde i min enfald att det kunde vara mer mångfacetterat än så...

Inte allt mörker dock. Börjar så sakta få några kompisar på storsjukhuset, och det gör så oerhört mycket att ha någon på samma arbetsplats som man kan söka när det är dags att ta sällskap till lunchen, som kan tänka sig en snabb kaffe när eftermiddagen börjar bli lång och som kan se och bekräfta en när man håller på att bli galen av sömnbrist, mörker och frustrerande arbetsuppgifter.

Blir trots allt en hel del jag tar med mig från de här månaderna på det stora sjukhuset. Kanske inte så mycket rent medicinskt tyvärr, men desto mer om hur jag vill och inte vill jobba som doktor, hur jag vill jobba med mina kollegor och hur vi ska göra hemma för att ta hand om våra nykomlingar och hjälpa dem att få med sig så mycket som möjligt för framtiden, oavsett om de är hos oss tillfälligt eller bara i början av sin tid hos oss. På så sätt är det nog till och med bra att jag tankat bilen full 30 gånger på några månader bara för att åka till jobbet... Bara 20 mil kvar!

Slask och plask

Igårkväll var det rätt många minusgrader, så där så att kilowatträknaren i elskåpet gick i spinnfart. Inatt när jag gick upp (eller ja, klockan fem då, det KAN inte vara nyttigt att gå upp då) låg det en dryg decimeter blöttvitt på biltaket och katterna kom galopperande genom snön så det yrde när jag öppnade dörren - de vägrade visa sig igårkväll så då fick de faktiskt skylla sig själva och hållas i ladan när jag bäddade ner mig under duntäcket. Iallafall, när bilstereon laddats med den femtioelfte ljudboken sen i somras, thermomuggen med kaffe stod på lut i sitt ställ och jag styrt ut på europavägen (med massa 50-sträckor) mot residensstaden med rätt verkningslösa helljus på i det becksvarta mörkret insåg jag att det inte bara var förfärligt mycket snömodd utan dessutom kom det ner någon slags nederbörd. Underkylt regn! Borde inte sånt vara förbjudet??

Efter tre mil (av tio) insåg jag att det var förenat med omedelbar livsfara att vistas på vägen denna arla morgonstund, och eftersom klockan hade hunnit bli närmare sju (fast jag åkte hemifrån sex) greppade jag mobiltelefonen (stod förstås still på en parkeringsficka då) och ringde storsjukhuset och berättade att vi nog skulle ses först imorgon. Som tur är har jag just den här veckan ingen placering där jag ska "producera" så att nån annan fick massa extrajobb (då hade jag utmanat ödet och fortsatt köra), utan hålls på kranskärlslabbet och spanar in hur de jobbar där. Väldigt synd att missa en dag där, men jag får försöka ta igen det imorgon...

Åkte istället in till jobbet "hemma" och ägnade dagen åt att plöja tung litteratur och komma ikapp min signeringslista. Var för en gång skull hemma innan det blev mörkt och efter en tur till brevlådan insåg jag att jag senaste året för första gången någonsin faktiskt MINSKAT min skuld till CSN och inte bara betalt ränta. Härligt! Det går alltså (har ju allt i det gamla långsamma men sköna systemet som aldrig tar slut) att se en ände på det. Dock hade visst landstinget mitt bytt bank, så imorgon kommer min lön in på ett konto som jag inte har tillgång till (har inget plastigt kort eller världspraktisk telefon/internetbank där) om jag inte först företar ett fysiskt besök i nämnda nya bank. De har aldrig öppet när jag inte jobbar. Förstår inte hur det ska gå till. Har ringt min gamla bank fyra gånger under kvällen, och sista gången kom vi fram till att jag nog ändå måste gå till nya banken eller annars vänta i kanske två veckor för att bankerna sinsemellan ska bestämma hur de ska bolla pengarna mellan sig. Det funkar ju inte! Så säger folk att det är krångligt att hamna rätt i sjukvården...

Imorgon kväll fredag och dessutom bara en veckas pendlande kvar. Härligt! :)

Rassel och pling

Oj så fort Januari gått. Snart är det slut, och ska 2008 fortsätta så här så får nån komma hit och hålla i mig så att jag inte blir alldeles snurrig...

Året började på allra bästa sätt med ett fantastiskt nyår. Kära vänner från när och fjärran festade in mitt kära hus, det var faktiskt nästan så att det dansades på borden! När ska vi gå loss till de gamla godinghitsen nästa gång hörni?

Förkylningen någon stund senare måste bara berott på att det var fel mängd (för lite alltså) gulskimrande vätska i det irländska kaffet.

Sen en helg befann jag mig plötsligt i Prag. I Tjeckien! Lördag morgon (ohyggligt tidigt ska tilläggas) till söndag kväll. Kan ju erkänna att det faktiskt var ruskigt nervöst att stå där på Karlsbron kl 3 lördag eftermiddag och vänta på en man (jo, åldern hos mig har nog blivit sådan nu att jag inte med bästa vilja kommer undan med att kalla de jämnåriga grabsen för annat än just män) som jag inte träffat på många år, och som helt enkelt på nyårsafton via sms påpekat att jag borde åka just till Prag och möta honom där och då, när han ändå skulle råka vara där, bara så där... Värsta Hollywoodrullen hade det ju kunnat bli, om man inte alltid ska vara så förb-t analyserande och kontrollfreakande och relationsundvikande och jag vet inte med mig. Kul var det iallafall, både att återses och att jag faktiskt åkte!

Vardagen och jobbet hann dock snart ikapp. Det tog inte lång stund innan det var dags för att snudda vid det stoooora karriärsteget som just nu närmar sig med obehaglig blixtfart. För att bli nåt annat än det jag är nu (som jag inte får vara efter sista februari eftersom min dåvarande(nuvarande) tjänst då upphör av sig självt - naturlig karriärsutveckling kallas det tydligen *hah*) skrev min handledare och min chef häromdagen på formella papper att det i min skalle nu är alldeles fullproppat (och virrigt och helt okatalogiserat vill jag tillägga) så att detta tillsammans med ytterligare miljarder papper kan skickas in till socialstyrelsen (intressant att ett A4-papper med lite tryck på kostar mig 2000 kr just när det är en statlig myndighet som ordnar med det) så att jag aldrig mer ska kunna få gömma mig bakom repliken "det finns nån annan som tar det yttersta ansvaret så prata med den istället om det här otäcka" och ja, papperen skrevs på. Lämpligt nog fick jag tillbaks exakt samma summa från elbolaget från gamla huset efter avräkningen - ironiskt kommer ni straxt att förstå. Dock - ska göra en mastodonttenta i april, och då ska jag visst kunna redogöra för allt det jag borde lärt mig de senaste fem åren på bara fem timmar. Inte så mycket hollywood i det kan jag tycka...

Kunde ju tro att det rasslat klart med allt ovan, men det kommer mera! Pållen, det kära men ständigt dåliga samvetet, ska nu äntligen få komma till någon som kan göra något vettigt med henne! Det var ju liksom meningen att jag skulle gjort, men tiden har inte räckt till för att göra det på det sätt jag velat, och därför har det inte blivit något gjort alls mer än att hon senaste året varit världens största keldjur, som klappats och gosats dagligen men däremellan mest gått i hagen med kompisarna och busat. Det där med dagliga pass har vi rationaliserat bort, sista tiden snarare årliga pass... Iallafall - hon ska bli fölmamma i nedre norrland, kanske blir hon äntligen lite riktig travhäst också. Affären klar idag. Skönt. Hon har det visserligen hur bra som helst nu, men det är på inget sätt mitt förtjänst utan helt och hållet stallchefens förtjänst, och det var ju inte för att han skulle behöva ta hand om henne som hon en gång kom till mig. Ska bli spännande att följa henne på håll, tror hon kommer att få hur fina föl som helst, och världsstjärnor blir de säkert allihopa!

Och nej (ja, jag vet att det där är grammatiskt horribelt), jag är fortfarande inte sams med vedpannan. Har förbrukat 7000 kWtimmar sedan jag flyttade in i drömhuset i mitten av november. Ska bara pendla klart först, sen ska jag tämja monstret. Imorgon kväll är det bara 140 mil kvar...