Skruttjycken

Packar upp kartongerna som dumpats i hallen. Dags få ordning inför jul, och det går ju inte att leva i flyttkartongland hur länge som helst eftersom föräldrarna är på väg i skrivande stund. Alltså, jag skulle utan problem klara av fortsatt kartonginvasion länge till, men misstänker att den gode modern inte får julefrid om de står kvar och pockar på uppmärksamheten, risken är att hon börjar plocka och lägger allt på ställen jag aldrig hittar igen. Iallafall - hittade längst ner i en låda hundskruttets halsband och koppel.

Det här blir första julen på 13 år som han inte finns med. Visst, de sista åren mest jäsande i soffan mellan svansviftandet, på sin höjd tagit en lov i köket emellanåt för att se (eller ja, han såg väl inte så bra på slutet förstås, hade nog rätt mycket gråstarr faktiskt) om något smaskigt "ramlat ner" på golvet, eller ut en sväng i trädgården för att visa för ekorrarna och skatorna vem som egentligen var herre i huset. I våras blev han helt enkelt för gammal och skröplig (labbeblandning, dalmatiner och setter också - vit med svarta prickar, fana på svansen), så efter det slutgiltiga veterinärbesöket stoppade jag kopplet långt ner i en påse för att inte behöva tänka på saknaden på ett tag. Pooooooff, hade ju inte räknat med att det skulle dyka upp dan före julafton precis.

Låter flyttlådorna vila en stund. Saknaden efter hundskrutten väcker också minnen om de människor jag känt och som inte längre finns kvar, och de som lever kvar med saknaden. Tror det kan vara något av det viktigaste med julen, helt bortanför köphysteri och stressfixande, att vi tar oss tid att tänka på och vara tillsammans med våra nära och kära och också sträcker ut handen till de som de här dagarna av någon anledning inte har sina nära lätt tillgängliga.

Jobbet gör att man oftare än jag kunde anat innan jag hamnade i branchen kommer i direktkontakt med andra människors öden. Det finns många därute som har en vidrig helg framför sig. Kan vi alla försöka tänka på dem, nu och också i vardagen framöver, och göra det vi kan för att underlätta andras tillvaro. Det behöver inte vara något stort eller dyrt, utan det att vi ser, stöttar och helt enkelt gör det lilla extra i sådant vi ändå skulle göra. Det är en julgåva som heter duga.

Ta hand om Er och ha en riktigt skön helg. God Jul!

Värme

Noterade att det är sisådär 28 grader varmt i delar av Thailand idag. Det är det nästan hos mig också. Någon halvmeter från kakelugnen iallafall. Den är vit, varm, slät och ger ifrån sig precis lagom med skön värme, för att inte tala om hur vilsamt för själen det är att förlora blicken in i lågorna med lite skön musik i bakgrunden... Myser!

Utan rök ingen eld...

...och således fanns idag eld! Inte alls mycket rök. Viss glöd som pyste förvisso. Dock - Eld!

Det har varit sisådär femton minusgrader här i skogstrakterna sista dagarna. Jag har riktigt känt i ena lilltån eller om det var maggropen eller möjligen andra örspetsen, att elmätarn där ute på sin stolpe gått i spinn i takt med vädret - så igår rustade jag mig för strid. Stängde av brandvarnaren, plockade fram en plåthink, hittade ett par grytlappar och så hade jag också införskaffat sådana där braständare ni vet - de som ska brinna i 20 minuter.

Nåväl. Öppnade alla luckor i monstret. Pillade dit de där två vedträna som ska bilda "lufthål" mot kanterna och fyllde sedan upp vedpanneorganismen till bristningsgränsen. Stängde av elen, rullade ihop ett par tidningar och pillade in längst ner där jag enligt konstens alla regler byggt en drag-och-tänd-och fortsätt-brinn-yta, och strök på tändstickan och se - det tog sig. Nederluckan hölls öppen en stund och jag hörde hur det fortsatte brinna. Fantastiskt!

Eftersom tjejerna skulle komma någon kvart senare för årets julgodisbak (specialiteten är chilitryfflar - vet inte vad som hände med de igår, det är inte meningen att de ska vara sega) och de vanligen brukar vilja ha en både varm och rökfri miljö inomhus driftade jag mig till att stänga nederluckan och dra igång fläkten. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Av någon anledning började det, så fort fläkten gick igång, ryka både ur nederluckan och nånstans ifrån bakom själva pannmonstret. Av med fläkten snabbt (insåg att det brann i sisådär ett halvt kubik ved inuti djävulen och hur skulle jag få ut det när det rykte så) och se, då slutade det ryka. På med fläkten igen. Rök igen. Fläkten behövs, har nån sagt, för att det ska brinna. Panik!

De som bodde här innan och sålde huset har hela tiden varit helt fantastiska och särskilt framhållit att jag aldrig ska dra mig för att höra med dem om jag har några funderingar. Att jag skulle kasta mig över telefonen mitt på en av årets för många mest stressiga lördagar, samtidigt som jag frenetiskt försökte hitta ljudavstängningsknappen till ljudsystemet som naturligtvis vräkte ut klämkäck julmusik över hela huset, var kanske inte meningen. Fickdock världsbäst hjälp när de väl hörde att det var jag som krigade med värmesystemet, och när jag fått klart för mig att huset inte skulle brinna ner trots röken och att jag bara skulle se till att få riktigt fyr i pannan innan jag stände nederluckan så kunde jag andas ut (till och med utan inhalationskortisonhjälp) och fick slutligen igång en riktig brasa så det stod hög fin vit rök ur skorstenen, och där får det ju gärna ryka!

Snacka om nöjd! Dock - stora problemet förra gången, då när jag förklarade krig mot vedeldningssystemet - hade ju varit när det skulle göras en NY brasa i varm panna. Idag hade det hunnit bli kallt i huset, och även om de miljoner chokladtryfflar, dubbelnötter och mozartkulor som tillverkades igår (utan uns av rökarom) ska sparas kallt så uppskattar varken jag eller de kinkiga orkideerna INTE det som minus femton ute innebär inne i oeldat hus. Snabb som en vessla öppnades överlucka, ved kastades in och visst - det rök lite men det gick fortfarande att andas inne (pannrummet ligger i anslutning till köket på bottenvåningen, ingen källare = torpargrund) och så stängdes övre luckan och i nedre skulle då tändpappret in.

Insåg just då att jag glömt en liten detalj. Det skulle visst vara ett lufthål (vedpinnarna på tvärs längst ner liksom) så det blev drag till skorstenen. Ojdå. Det glödde lite i botten, och att öppna ovanluckan igen och lyfta UT all ved igen kunde omöjligt vara ett alternativ. Kände hur pannan liksom öppnade käftarna för att sluka mig - och visst, jag har nog med lagrat energiöverskott i mig för att troligen generera flera veckors värme - men oväntat nog reagerade panntrollet som vampyrer när sådana får silverkula i sig, för utan större problem gick det plötsligt att trycka in en sån där mirakelbraständare som tog fyr och sen hördes det hur det liksom drog igång eld bakåt skorstensutsuget, och när jag pillrade in en liten hårt rullad tidning i ett centimeterstort hål där det inte fanns ved tog också den sig. Sedan brann det! Nederluckan fick vara öppen ett bra tag. Nederluckan kunde stängas, fläkten sättas på. Det kom ingen rök utanför pannmonstret. Det kom rök ur skorstenen. Det började bli varmt på elementen. Temperaturmätaren på pannan klättrade uppåt. Det kom varmvatten ur kranarna. Lycka! Nu står det 1-1, och monstret får vila tills nästa helg tror jag, då slutstriden ska stå.

Kan tomten ändå komma med bergvärme tror ni...

Hemlängtan

Åh, jag har saknat mitt jobb. Är ju för tillfället "utlånad" som så kallad randare på länets storsjukhus, och även om själva jobbet är helt okej när jag väl kommer fram är jag oftast så pendlartrött på dagarna att jag går omkring som i koma. Vitsen är att jag ska jobba "borta" några månader emellanåt och se sådant som inte finns på lilla sjukhuset hemma, så att jag lär mig nytt och blir en bättre doktor helt enkelt. Högst rimligt upplägg, och ingenting jag egentligen vill ha ogjort, men det är jobbigt att det ligger så långt bort bara, vårt storsjukhus.

Ikväll var det dock dags för den årligen återkommande fallaftonen med efterföljande julbord på lilla sjukhuset hemma. Egentligen den gång på året när många av sjukhusets och våra vårdcentralers läkare i alla åldrar och erfarenhetsnivåer samlas för att av varandra få höra om spännande saker som hänt under året på de olika klinikerna. Kunde komma iväg i god tid från storsjukhuset och hann fram lagom till glöggen. Minglade runt. Kände mig hemma. Mös. Kul att se kollegorna civilklädda och glada, många har jag inte sett sedan i somras.

Den närmast professionella amatörfotograföverläkaren har under hösten förgyllt vår administrativa korridor med fantastiska snyggt inramade förstoringar. Utanför mitt rum satt nu en vy från min nya by. Speciellt placerad just där för min skull. Började nästan gråta.

Sex veckors tjugomila-pendlande kvar. Värdefulla veckor som jag kommer att ha nytta av, men sedan är jag hemma igen. Hemma! Åh, vad jag har saknat mitt jobb. Priviligerad!

Hemmansägarvardagskväll

Onsdag kväll. Kom hem vid halv sju efter en bra dag på jobbet. Vaknade 05.15, åkte hemifrån 06.02. Iskallt ute, ett par decimeter snö har kommit sista dagarna och det är rimfrost på träden. Kan nog bli norrsken ikväll. Vackert.

Elpatronen tickar glatt på inne, vedpannan har fått tillfälligt ledigt till jullovet när jag bestämt mig för att jag ska bekämpa det röksprutande monstret. Förtränger det här med elräkningar just nu och startar upp en brasa i kakelugnen. Sjunker ner i nymonterade värstingsoffan, väcker datorn och det egenhändigt (oja så nöjd jag är att JAG fick ihop bioljudsystemet alldeles själv) ihopskruvade ljudsystemet går igång med musik så skön att man bara kan bli varm i hjärtat.

Laddar en film i spelaren (tv-antennen har fortfarande inte blivit uppmonterad fast antennfirman skulle fixat det för tre veckor sedan) och drar duntäcket upp till hakan. Sippar på ett glas rött. Telefonen ringer, kär vän och vi får oss ett gott samtal, filmen får bli nån annan kväll.

Är nöjd. Har det så bra. Flyttkartongerna i hallen får stå ouppackade ett tag till!

Tämligen ospännande tankar

Äntligen klar med allt plock i gamla huset. Nycklarna lämnade. Jag har definitivt flyttat därifrån! Känns vemodigare än jag trodde det skulle göra. Har varit fyra riktigt bra år i timmerstugan med kurbits på "bron", och många mysiga sommarnätter med vännerna bland myggen ute i trädgården och framför kaminen i sofforna på hösten/vintern. Dock oerhört skönt att vara klar med utrensningen, och tänk så fint det blev när det var färdigstädat! Varför använder man aldrig de här fantastiskt effektiva och sannolikt oerhört giftiga rengöringsmedlen lite mer till vardags? De är ju otroligt praktiskt. Spraya, tänk på nåt kul och torka av med en fuktig trasa och det glänser och SER iallafall väldigt rent ut. Praktiskt. Att det sticker lite i näsan när man andas är väl tecken på att det blir rent på riktigt?

Glänser kan det ju iochförsig göra på annat håll också. Är det inte snö på vägen så är det ishalt nu. Det här med att vara hemmansägare innebar att jag på ett brutalt sätt insåg att det också i år troligen kommer att bli vinter. När jag gick upp i strax efter fem mitt i natten var det VITT ute. Bilen var begravd under några decimeter snö. Bilen saknar definitivt framhjulsdrift. Klockan sex på morgonen när jag verkligen måste ha kommit iväg för att hinna fram till jobbet i tid visar det sig att snösvängen definitivt inte passerat min nya by än. Det lyser i lagårn vid den stora bondgården, annars är det mörkt och stilla utan nån som helst trafik ute. Fyra kilometer i två decimeters ospårad nysnö upp och ner för ett par halvbranta backar är en spännande upplevelse, när alla andra fortsatt ligger i sina varma sängar och inte har en tanke på att gå upp än på en timme eller tre. Ska kanske tänka att det är tur att man får uppleva sånt, för nån mening med pendlartillvaron måste det ju finnas.

När det var dags att åka hem var det iallafall ingen snö kvar. Slask. Visade sig att jag borde fyllt på spolarvätskan några veckor tidigare när varningslampan började lysa, för när den gick tomt kom det visst med nåt skräp som fastnade i själva sprutmojängen. Onödigt spännande faktiskt.

För att avrunda dagen klipptes pålle. Ska det tränas häst med vinterpäls blir det svettigt som aldrig torkar, och får man då bort värsta fällen kan det till och med toppa formen. Nu är ju just min världsstjärna rätt långt från elitlopp just nu då, men stallkompisen gör nytta ibland och behövde rakas. Nån som sett en blöt pudel? Ungefär så bedrövlig såg den tidigare isbjörnen ut efteråt, och ungefär alla hårstrån som tidigare suttit fast på henne fanns vid det laget innanför min tröja. Hästar har rätt mycket kroppsyta om man skulle få för sig att lägga dem i ett normogram. Stickigt.

Nu fyra timmar och 55 minuter tills väckarklockan ringer igen. Tror jag iställer tänker att det är knappt 30 timmar tills klockan ringer i övermorgon istället. När ska man hinna göra annat än pendla, jobba, packa upp kartonger och sova?? Gonatt!

Varje dag ett äventyr

Hästsläp. En fantastisk anordning att hänga bak på bilen för att dra pållen i, när pållen som omväxling inte drar mig alltså. Kan också användas att köra grejor i, utmärkt som flyttlass till det som ska in i kallförrådet och sånt.

Det brukades till det, släpet, häromveckan. Flera vändor. Fungerade utmärkt. Tappra flyttbärande vänner krokade sedan av hästsläp från flyttbärande väns bil som fräckt engagerats som dragkälla, och sedan åt vi glada och nöjda varsin pizza och såg en film och hade en trevlig inflyttskväll i nya huset. Som det ska vara helt enkelt!

Jag körde ju till skroten härom dagen. Hade allt det som skulle återvinnas i bilen. Fick plats hur bra som helst. Kände mig väldigt duktig. Kom igår morse på att jag i gamla huset hade inte bara ett välfyllt garage utan också ett välfyllt uthus. Hade förträngt det vid tippenbesöket. Tvingade således upp föräldrarna 25 mil igår för att hjälpa till att bära mera skrot, och föralldel också kanske ta nåt tag med skurtrasan inne. Snälla som de är kom de upp, och imorse - ohyggligt tidigt - när vi skulle fylla nämnda släp med skrotsaker insåg vi att säkerhetsvajern låg tillsammans med elsladden inne i släpet. HUR FÅR MAN BORT SÄKERHETSVAJERN från ett släp utan att svära och skrika och tycka att det är oerhört besvärligt? Någon som sett hur de är fästa? De sitter i en liten liten ögla som är fäst i något som går genom ett urborrat hål i plåten som är kopplad till släpets handbroms. Det är oerhört trixigt att pilla dit den vajern när den är borta, så HUR gör man för att pillra bort den helt obemärkt??? Jag har diskuterat det med berörd idag, och det var tydligen hur enkelt som helst. Busigt.

Well, efter en tur till stallet och diskussion mellan pappsen och stallchefen och en koll i diverse förrådsutrymmen utkristalliserades iallafall en plan för att ordna detta. När släpet efter en god stunds fördröjning väl var fyllt (och köket skurat på bästa sätt) skulle släpet med skrot då hem till nya huset för att få stå där tills jag hinner åka till tippen igen. Måste kolla upp tiderna bara, för det var ju som sagt en gissningslek när de har öppet. Min uppfart sluttar diskret. Sisådär sju-åtta graders lutning över 30 meter ungefär. Nog för att dragbilen är en mindre mellanklassjapanare utan alltför många starka hästkrafter brukar den ändå orka min nordsvenska travhäst uppför halvbranta backar, men se nu låg det en centimeter med snö på vägen. Vi kom halvvägs upp för den löjliga backen. Sa jag att det är som en liten allé upp till huset? Jag är INTE nån expert på att backa med släp. Jag är väldigt bra på att få släpet att vinkla sig hårt mot bilen, så det låser sig, men att backa rakt 20 meter i svagt uppförslut utan fäste är inte min grej. Naturligtvis gick det åt skogen (eller iallafall åt de enstaka träden som jag lyckades pricka flera stycken med både bil och släp).

Man ska ju göra intryck på folk har jag hört. Jag har nu ioch med detta iallafall presenterat mig för grannarna! Snälla som de var kom de raskt och hjälpte till att dra släp och bil och mig och allt tillbaks på rätt plats. Som tur var behövdes aldrig traktorn. Som om inte detta debackel var nog pinsamt passade käre far som var med och knuffade bil på att rådfråga grannen också om det här med säkerhetsvajern, så nu vet ALLA om att jag inte bara inte kan backa med släp men också PLOCKAR BORT permanenta saker från detsamme och att jag således är alldeles galen och ska bo bredvid dem framöver. Undrar just hur snacket går i stugorna häromkring nu.

Ska nästan bli skönt att jobba 11 mil hemifrån imorgon, då KAN jag ju inte vare sig flyttstäda eller röja kartonger eller elda vedpanna förrän framåt kvällen. Ingen som vill köpa ett fräscht bättre begagnat hästsläp fyllt med skrot, för tillfället med ytterst provisoriskt ansatt säkerhetsvajer förresten? Går just nu väldigt väldigt billigt mot avhämtning...

Det här som gömts i skåpen...

Det är intressant det här med att flytta. Man har bott där i sitt hyrda hus på hundra kvadratmeter, en trivsam trädgård och nåt uthus och vedbod och ett kallgarage. Dag har lagts till dag, åren har gått och man har väl inte tänkt så mycket på grejor man har, det fungerar liksom. I bästa fall någon storstädning till jul eller påsk eller nåt sånt, kanske tvättades fönstren någon vår när solen låg på i rätt vinkel, och dammsugaren har väl pliktskyldigast åkt fram när katterna (två - det får man ha som modern singelkvinna utan att det är patologiskt) hårat av sig för mycket.

Sen är det då dags för flytt. Plötsligt inser man hur oerhört MYCKET saker som fått plats på den där avgränsade ytan av riket som man besuttit (om än på hyrd bas). Hur kan alla dessa miljarder prylar ha kommit in i mitt hem? Var har alla biljoner dammråttor gömt sig som nu far fram som yra kossor på vårbete när grejorna är borta och katterna huserar hos föräldrarnas tillfälliga flyttpensionat? Hur har man överhuvudtaget sett något ut genom fönstren, för det där svarta vattnet som rinner från fönsterskrapan kommer väl sannolikt därifrån? Väldigt märkligt vill jag mena!

I min gamla kommun finns en återvinningsstation som har öppet på tider som man aldrig kan gissa i förväg. Idag hade jag iallafall kollat upp vilka två timmar som det var öppet, och jag har nu upplevt en ny värld. Naturligtvis har jag mycket nogsamt sorterat oerhört ordentligt bland alla prylar som jag inte visste att jag hade och således inte finner någon anledning att släpa med till drömhuset , och när jag då svängde in genom portarna fem minuter efter öppningstid inser jag att det är på soptippen man ska vara en fredag! Där var hur mycket folk som helst! Massa män som bar tunga saker, och som alldeles självklart hjälpte till att bära också MINA tunga saker när de såg hur jag släpade mina "deponipåsar" till rätt container. Härligt, och riktig uppsluppen fredagskänsla bland oss duktiga återvinnare. Dock, dessa välsorterade påsar skulle slängas i samma container, och inte alls i de olika subgrupper jag sorterat i. Inser att ett visst mått av kontrollfreakhet är bara bra i läkarjobbet, men utan rocken på kan det lika väl vara tror jag - sorterande har hittills tagit något längre tid än själva städandet.

Oavsett vilket, nu är det väl så att när man gjort sig av med massa saker måste man få skaffa något nytt? Smet inspirerad av soptippsbesöket in på en av butikerna nere på stan och hittade genast en gigantisk skogsgrön ullig ryamatta med åtta centimeters fransar som jag bara MÅSTE ha. Halva priset! Ett fynd! Den kommer att göra sig fint mot de vita sofforna och samla på sig mängder med katthår, men vad gör det nu när den kommer till ett hus som nån annan förtjänstfullt nyss flyttstädat ur så det är väldigt rent och fint och fräscht (fast antytt rökskadat sedan vedpanneincidenten igårkväll förstås). Det kommer väl att vara välstädat per automatik framöver, nu när jag inte har alla dessa oanvända grejor kvar längre, visst är det väl så det fungerar ändå...

Den sjunde dagen

För en vecka, två timmar och trettiofem minuter sedan gick jag lycklig ut från banken. Hade nycklar till mitt nya hus i vänsterhanden, och en ny, raskt bortträngd stor penningskuld där jag bar de nypåskrivna lånepappren i högerhanden. Smet in på systemet på vägen hem och köpte en liten flaska bubbeldricka som jag öppnade i all högtidlighet på kvällen till ett tänt ljus och skön musik.

Drömmen: Ett rött hus med vita knutar. Skogen i bakgrunden och åkrar och byn framför. Stor altan. Uppvuxna äppelträd och rosenbuskar, och ett litet växhus. Mitt hus!

Flyttade med hjälp av vännerna (de bar föredömligt, jag irrade mest runt och kokade sönder varmkorven som bjöds i mellantid) i helgen som gick. Fick ledigt från jobbet den här veckan som alltså skulle ägnas åt att komma i ordning och göra fint, och röja ur i det gamla, hyrda, huset jag kommer att sakna mest av nostalgiska skäl. Oroväckande är att det är alldeles för få dagar kvar av den här veckan i förhållande till hur tråkigt det är att flyttstäda.

Idag var det iallafall dags att sätta igång vedpannan för andra gången. Igår gjorde jag en liten smygbrasa och det gick hur bra som helst. Nu hade det, när jag duktigt städat ur sovrum och vardagsrum och tvättat fönster i gammelhuset, hunnit bli iskallt i mitt nya fina hus och inte alls så mysigt som jag tänkt mig, så jag tänkte bara lägga i de där vedpinnarna och göra middag och sen bära upp alla flyttkartonger jag tog med efter städningen. Bra plan visst?!

Det visade sig att det fortfarande glödde i resterna av gårdagsbrasan. Under tiden det tog för mig att fundera över det började det ryka. Jag famlade efter några vedklabbar för att raskt fylla upp pannan på det sätt jag fått lära mig, men röken verkade öka exponentiellt. Vedklumparna jag behövde var dolda under miljoner kartongrester (från det stora möbelvaruhuset med de nya sofforna som kom onödigt omonterade) som jag tänkt bränna upp. Insåg att det inte var läge att elda kartong när brandvarnaren började tjuta. Mörkt i hela huset eftersom jag inte hunnit installera lampor än. Inte hunnit notera var brandvarnaren satt. Hittade den till slut - fyra meter upp i luften!!! Det stod fortfarande en bolmande rökpelare ur vedpannan. Köket rökfyllt. Kände mer än såg hur den nymonterade vita soffgruppen belagts med ett sotlager. Då ringer telefonen...

Nån som kan det här med vedpanna? Nån som förstår charmen med vedpanna? Nån som har nåt bra knep för att vädra ut rök när det är iskallt ute (och inne)? Tror det blir bergvärme så snart jag vågar mig till banken igen...