Skrivvilat igen...

...men kom på mig i tid så att jag fortfarande minns lösenordet iallafall. Har farit land och rike runt senaste veckan (i allafall den södra delen) och försökt rekrytera AT-läkare till mitt trevliga sjukhus. Som pricken över iet fick vi sista dagen på turnén också finfina besked från vårt fackförbund som då sammaställt klart en enkät som visade att vårt sjukhus inte längre är det sjätte bästa i landet att göra sin AT på, utan bättre än så! Min blygsamhet och möjligen också den lilla anonymitet jag försöker bibehålla avhåller mig från att avslöja ytterligare, dock är det otroligt roligt att våra AT-läkare (som är de som fyller i enkäten) trivs så bra här, och att jag dessutom sedan i våras har fått förtroendet att vara deras studierektor ett par år framöver. Jag har alltså mycket att förvalta, och målet är såklart att vi ska högst upp på listan när jag lämnar över till någon annan sen...

Dock, att jag inte skrivit så mycket här (när jag väl hittade hit igen) beror mest på att jag skrivit massa annat. Det kom till slut, det där brevet med fyra stora bokstäver i vänstra hörnet. Jag har blivit anmäld. Det tar en massa energi och kraft, och eftersom kontentan i anmälan var att jag inte längre borde hålla på med mitt yrke så har jag förstås funderat en hel del kring detta. Jag har kommit fram till att jag ÄR bra på mitt jobb, men att jag inte alltid räcker hela vägen. Jag har, iochmed det här tråkiga, hittat en del redskap att använda i liknande situationer framöver. Det är bra. Får anmälaren tack vare sin anmälan ur sig så pass mycket bitterhet att denne kan ta tillvara på tiden som finns kvar kommer det väl antagligen något gott ur detta också, även om jag förstås önskar att det aldrig behövts göras på det här sättet... Nåväl, jag har iallafall skickat iväg mitt yttrande nu och kan skriva och läsa annat än tråkigheter. Det ryktas också om att vårt antika reprimandsystem ska utgå ur tiden rätt snart, och att granskningar istället ska koncentreras på att hitta systemfel istället för att leta enskilda syndabockar som jobbar i systemfelens värld... Vi är ju aldrig mer än människor på båda sidor i vården, och i det mänskliga ingår att det ibland blir fel tyvärr. Det viktigaste måste vara att hitta VARFÖR det blir fel, så att man kan ändra på omständigheterna kring detta så att det aldrig blir  fel på samma sätt igen, snarare än att hitta en syndabock som får sig en näsbränna och inget annat och samtidigt ha ett system som tillåter andra att gå i samma felfälla igen. Det är förstås min privata uppfattning, även innan brevet hamnade i min  låda (på jobbet - så nu kan jag börja hämta posten lite oftare hemma!).

Nu dags för en runda runt granngårdarna med jyckevalpen, som debuterat med pensionatsövernattning på sitt vanliga dagis nu i veckan (när jag for runt i sydlandet), det gick utmärkt men han har sovit som en stock hela dagen idag så jag låtsas att det är för att han saknat mig lite ändå när jag var borta... Utsällning tar vi nån annan gång, det visade sig att det var väldigt mycket slut-på-veckan-fredag kvällen innan vi skulle åkt sist!

Skön helg på er därute, hör gärna av er med en liten vink om ni hittat tillbaka hit!

Skulle jag vara...?!

I många år har jag gått och sagt att jag verkligen inte är någon tävlingsmänniska. Absolut inte liksom, har nästan fnyst åt dem som vågat sig på att påstå något sådant.

För dryga året sedan sa kär vän till mig att "hörru, du är URTYPEN av tävlingsmänniska", och jag bara skrattade åt honom. Han anförde dock vissa argument, och till slut fick jag lov att inse - jag är inte bara tävlingsmänniska, jag är en UTPRÄGLAD tävlingsmänniska. Jag har bara inte förstått att använda den här egenskapen till att utveckla mig själv på sätt som jag själv märker nytta av. Ännu.

Nu har jag iallafall hittat ett sätt för att få utlopp för tävlingsnerven (som att det inte räckt med proffstävlande travhästar/läkarutbildning/AT-jobb på litet sjukhus där akutarbetet stundtals känns som i en krigszon/fortsatt ST på samma ställe och sedan raskt överläkarjobb och bakjourande inkluderande IVA innan insikt om den annalkande förtioårskrisen ens tänkts...) och detta kommer då att involvera jyckevalpen. Han kommer att få visa upp sig så snygg han är, och medelst hopp-å-lek bli champion på alla möjliga sätt som går i hundvärlden. Som den värsta idrottsförälder ska jag stå där vid ringside och analysera motståndarna och våra chanser, och sen med största finess och elegans med jycke vid min sida glänsa i alla sammanhang, så att vi kan hänga bilgallret fullt med rosetter och vara idoler för alla i när och fjärran. Vårt förnämliga rykte ska föregå oss, och våra namn ska nämnas med darr på rösten, som att vi nästan är mer än suveräna!

Well, skämt åsido. Jyckevalp kom till masserplatsen enkom för att få ett långt och gott jyckeliv, och dra med masserfolket ut i skogen och plocka svamp, komma ut på sköna promenader och  få gosa  mycket och sen ännu mera i soffan. Möjligen kom han hit också lite för att prova på det här med att spåra/söka och kanske träna lite bruks också nångång, men helt utan ambitioner annat än att ha det bra och kul tillsammans.

Dock, jag kunde inte låta bli... Jyckevalpen är idag anmäld till sitt livs första utställning, och jag ska för första gången någonsin ha hund på utställning. Tidigare har jag mest bevittnat sådana och önskat att jag kunde vara med för det verkade så kul, men först hysteriskt ouppfostrad men glad och go och ostyrig vorsteh, och sedan världsfinaste men blandrasiga prickfransen hörde inte hemma på sådana tillställningar. Nu blir goda vännen med och agerar proffshandler, så jag kan sitta vid sidan och njuta, och lära mig hur det ska gå till (ja, det blir inte något vidare ekipage om jag ska lunka fram med jyckevalp nu, vi tar det till nästa år när jag är snygg!). Det är en inofficiell rasklubbsutställning, och det blir i valpklass 4-6 månader vilket passar utmärkt då han kommer att bli 5 månader 3 dagar senare. Ringträningen är i full gång, och naturligtvis sköter sig underjyckevalpen så väl att jag nästan blir tårögd, men så är också godavännen proffs i sammanhanget, och sådant gör att jag bara kan sitta bredvid och förundras och undra när jag själv blir i någorlunda samma klass. Misstänker att jag kommer att behöva använda en hel del frolic för att bli tillräckligt intressant för jyckehjärtat. Spännande ska det bli iallafall, 4 september i gurkornas stad...

Hopp å lek!

En kall öl...

...på verandan. Så gott!

Redan igår var det kvavt,väldigt kvavt. Norskt besök (de som adopterade gula katten för länge sedan) kom igår inför dagens cykeltävling i trakten, och vi hade en morsom kveld där vi bland annat konstaterade hur skönt det faktiskt är att ha åldern inne för att få kalla sig vuxen, och att ha kommit dit längs vägen att man (även om det sitter långt inne ibland) förstått att man är rätt okej som man blivit och att man inte har annat att göra än att gilla sig själv, för nu är man den man är...

Fortsatt kvavt idag, efter en natt av tropiskt regn och blev det idag smetigt i cykelspåren. En skön ledig lördag på byn, med folkmyllerträning av jyckevalpen och glass och kaffe till norska och svenska damerna. Herrarna våra var ute i cykelspåret på olika ärenden, på mountainbike i mycket rask takt (snyggt jobbat PG!) alternativt entusiastisk doktor med kom-radio i högsta hugg och cyklister högt och lågt i omgivningarna. Alla lär sova gott och välförtjänt i natt!

Själv har jag nu slagit mig ner på verandan. Den är världsskönaste vardagsrummet nu på sommaren, och det är helt fantastiskt gott här. En kall öl bredvid mig, jyckevalp som ligger på mina fötter och tuggar på ett ben, milsvid solbelyst utsikt och inte en enda av grannarna är ute med någon slamrande motordriven maskin för en gångs skull!

Kör hjem nennsomt, alla ni som cyklat idag, och Klem tills vi ses igen :)

Knapp för av och på

Jag har ju läst en hel del litteratur nu, när jag nyss blev med valp. Det var så länge sedan sist, typ 18 år om man ska räkna riktigt noga. Räkna noga ska man ju, om man väl ska räkna. Ska man göra nånting så är det ju onödigt att göra det halvdant, helst ska man nog ta i lite extra så att det verkligen blir riktigt gjort. Undrar hur många av oss sjuttiotalistfödda karriärkvinnor som sprungit in i den betongen förresten...

Nåja, det var en parentes. Valplitteraturen var jag ju inne på. I sådan talas det ibland om att man ska lära jyckarna det här med när de ska vara igång a la järnet och när de ska softa inne i soffan. Enkelt sagt som att ute i skogen när det hoppar förbi en smaskig liten ekorre (eller älg för all del) räknar vi med att det blir (även om vi kanske inte alltid vill det) adrenalinpåslag, och inomhus bland finporslinet är det istället oxytocinet som helst ska flöda till. Hos jyckar pratar man då ibland om att de har en på-och-av-knapp. När man sedan läser litteratur om retrieverhundarna (rara golden, ivriga flattarna, coola labbarna och rödhättorna tollarna) så pratas det extra mycket om de här knapparna, som att man skulle kunna trycka en sån knapp helt enkelt så går jycken helt enkelt igång eller tvärsomnar. Smidigt kan tyckas, och säkert praktiskt ibland också! Det som aldrig nämns är dock VART de här knapparna sitter! Jag tror mig ana att jyckevalpens av-knapp sitter lite under hakan, sådär mitt under men lite till vänster om knölen som det sticker ut två morrhår ifrån. Säker är jag inte, för ibland verkar det också vara en på-knapp. Alltid tillförlitliga på-knappen sitter iallafall inte på honom, utan i locket till matburken, det har inte slagit fel en gång!

Idag har jag dock insett att också jag nog har en av-och-på-knapp. Efter några timmars god men uppenbart för kort sömn (fastnade i en bra bok ända in på småtimmarna) vaknade jag väl på jobbet upp ur dvalan och på något sätt fick jag för mig att det var dags att flytta runt lite i våra AT-läkares lokaler. Vad gör man väl inte som studierektor? Vad sägs om att i ett tillstånd som definitivt kan diagnosticeras som hypomani ha släpat en hörnsoffa genom flera trånga dörröppningar liksom ett par onödigt stora skrivbord, slängt två papperstunnor med papper som har legat ovända i hyllorna sedan förra århundradet, engagerat några av sagda doktorer att hjälpa till att röja, inhandlat mysiga blommor (efter jobbet förstås!) och placerat ut dessa i den nyfixade lokalen och sedan åka hem och sätta mig vid dukat bord och delikat middag ,och sedan nästan somnat med gaffeln i munnen. Stora hjärtat, som hädanefter på egen begäran framöver istället kärleksfullt benämnes H1, ordinerade godnatt och sov gott redan nu, och eftersom jag inte någonstans i mig kunde hitta någon anledning att inte hålla med så inser jag nu att det nog är för att det är precis som de säger - sådan hund sådan matte (modifierad variant av sådan herre sådan hund alltså) - jyckevalpen är trots allt en labrador. En mycket cooool sådan som kan det här med att sova gott. När han inte sover gott är han på valpars vis en huligan. Synd att göra något i mellanläge liksom...

Sussa sött på er, imorgon vinner någon på triss!

Vardagslyx

Tisdag kväll. Augustimörker. Rabarbergräddte som svalnat precis lagom så att det inte bränns på tungan längre. Skön musik på spotify, radions Karlavagnen sällskapligt på i bakgrunden. Mjukt duggregn ute. Frisk luft ute. Nybäddat däruppe, sovrumsfönstret öppet så det är perfekt svalt att sova i, myggfönstret gör sin plikt. Brinnande stearinljus på köksbordet. Givande jobb på IVA hela veckan. Godnattkram från hjärtat i mobilen. Jyckevalpen somnat på min högra fot och snusar ikapp med diskmaskinens skvalpande. Precis lagom trött så att jag lär somna direkt huvudet hamnar på kudden.

Jag älskar vardag!

Semestern är slut för den här sommaren...

...och det har visst passerat drygt två år sen sist!

Det var nog lite mycket där ett tag, kan jag konstatera nu i efterhand. Förjävligt drygt, säkert nyttigt och mycket har det grubblats och tänkts och det är nog litegranna ett annat stuk på masserplatsen nu.

Tja - kort sammanfattning då: semestern vi talade om senast följdes av en chockintensiv arbetstyngd fasansfull höst där jag aldrig kände att näsan var ovanför vattenytan. Under vintern tog verkligen mörkret över, så när det var dags för nästa vår märkte jag det knappt. Sommaren svischade förbi tills en mycket kär vän fick mig att förstå att det var dags att bryta ihop och se till att gå vidare, och vintermörkret sänkte sig igen men den här gången blev det aldrig så nattsvart, och när våren kom kunde jag till och med förstå att jag blivit förälskad - och tillät mig själv att få vara det!

Nu är vi mitt i en ny sommar. En sommar där jag gläds med mitt stora (mannen) och mitt lilla (labradorvalpen) och mitt mångfärgade (vännerna) hjärta i vardagens många glimtar av glädje och kärlek. En sommar som kommer att leva kvar i mig länge framöver. En sommar som jag kan minnas med värme i hjärtat, och sällan har jag känt att förutsättnignarna för sånt varit så bra som de är nu. Jag ska se om jag inte ska trippa över tangentbordet härinne lite oftare nu...

Vi ses, hoppas jag, snart igen!