...men kom på mig i tid så att jag fortfarande minns lösenordet iallafall. Har farit land och rike runt senaste veckan (i allafall den södra delen) och försökt rekrytera AT-läkare till mitt trevliga sjukhus. Som pricken över iet fick vi sista dagen på turnén också finfina besked från vårt fackförbund som då sammaställt klart en enkät som visade att vårt sjukhus inte längre är det sjätte bästa i landet att göra sin AT på, utan bättre än så! Min blygsamhet och möjligen också den lilla anonymitet jag försöker bibehålla avhåller mig från att avslöja ytterligare, dock är det otroligt roligt att våra AT-läkare (som är de som fyller i enkäten) trivs så bra här, och att jag dessutom sedan i våras har fått förtroendet att vara deras studierektor ett par år framöver. Jag har alltså mycket att förvalta, och målet är såklart att vi ska högst upp på listan när jag lämnar över till någon annan sen...
Dock, att jag inte skrivit så mycket här (när jag väl hittade hit igen) beror mest på att jag skrivit massa annat. Det kom till slut, det där brevet med fyra stora bokstäver i vänstra hörnet. Jag har blivit anmäld. Det tar en massa energi och kraft, och eftersom kontentan i anmälan var att jag inte längre borde hålla på med mitt yrke så har jag förstås funderat en hel del kring detta. Jag har kommit fram till att jag ÄR bra på mitt jobb, men att jag inte alltid räcker hela vägen. Jag har, iochmed det här tråkiga, hittat en del redskap att använda i liknande situationer framöver. Det är bra. Får anmälaren tack vare sin anmälan ur sig så pass mycket bitterhet att denne kan ta tillvara på tiden som finns kvar kommer det väl antagligen något gott ur detta också, även om jag förstås önskar att det aldrig behövts göras på det här sättet... Nåväl, jag har iallafall skickat iväg mitt yttrande nu och kan skriva och läsa annat än tråkigheter. Det ryktas också om att vårt antika reprimandsystem ska utgå ur tiden rätt snart, och att granskningar istället ska koncentreras på att hitta systemfel istället för att leta enskilda syndabockar som jobbar i systemfelens värld... Vi är ju aldrig mer än människor på båda sidor i vården, och i det mänskliga ingår att det ibland blir fel tyvärr. Det viktigaste måste vara att hitta VARFÖR det blir fel, så att man kan ändra på omständigheterna kring detta så att det aldrig blir fel på samma sätt igen, snarare än att hitta en syndabock som får sig en näsbränna och inget annat och samtidigt ha ett system som tillåter andra att gå i samma felfälla igen. Det är förstås min privata uppfattning, även innan brevet hamnade i min låda (på jobbet - så nu kan jag börja hämta posten lite oftare hemma!).
Nu dags för en runda runt granngårdarna med jyckevalpen, som debuterat med pensionatsövernattning på sitt vanliga dagis nu i veckan (när jag for runt i sydlandet), det gick utmärkt men han har sovit som en stock hela dagen idag så jag låtsas att det är för att han saknat mig lite ändå när jag var borta... Utsällning tar vi nån annan gång, det visade sig att det var väldigt mycket slut-på-veckan-fredag kvällen innan vi skulle åkt sist!
Skön helg på er därute, hör gärna av er med en liten vink om ni hittat tillbaka hit!
