Hemlängtan

Åh, jag har saknat mitt jobb. Är ju för tillfället "utlånad" som så kallad randare på länets storsjukhus, och även om själva jobbet är helt okej när jag väl kommer fram är jag oftast så pendlartrött på dagarna att jag går omkring som i koma. Vitsen är att jag ska jobba "borta" några månader emellanåt och se sådant som inte finns på lilla sjukhuset hemma, så att jag lär mig nytt och blir en bättre doktor helt enkelt. Högst rimligt upplägg, och ingenting jag egentligen vill ha ogjort, men det är jobbigt att det ligger så långt bort bara, vårt storsjukhus.

Ikväll var det dock dags för den årligen återkommande fallaftonen med efterföljande julbord på lilla sjukhuset hemma. Egentligen den gång på året när många av sjukhusets och våra vårdcentralers läkare i alla åldrar och erfarenhetsnivåer samlas för att av varandra få höra om spännande saker som hänt under året på de olika klinikerna. Kunde komma iväg i god tid från storsjukhuset och hann fram lagom till glöggen. Minglade runt. Kände mig hemma. Mös. Kul att se kollegorna civilklädda och glada, många har jag inte sett sedan i somras.

Den närmast professionella amatörfotograföverläkaren har under hösten förgyllt vår administrativa korridor med fantastiska snyggt inramade förstoringar. Utanför mitt rum satt nu en vy från min nya by. Speciellt placerad just där för min skull. Började nästan gråta.

Sex veckors tjugomila-pendlande kvar. Värdefulla veckor som jag kommer att ha nytta av, men sedan är jag hemma igen. Hemma! Åh, vad jag har saknat mitt jobb. Priviligerad!