Ingenting

Tjugo mil kvar, imorgon. Av ungefär 1800. September till och med Januari, där jag nog snittat på sisådär 18 arbetsdagar per månad eftersom det också varit kurser, julhelger, förkylningar och så ett par sköna kortturer utanför riksgränsen under tiden.

Trodde det skulle kännas fantastiskt att det närmar sig slutet, pendlareländet. Inser istället att jag mest stör mig på fem månader som försvunnit från mitt liv. Tre timmar varje dag i bilen. Hade jag fått betalt hade det varit värt drygt en och en halv månadslön bara bakom ratten. Upp klockan fem varje morgon - det är mörkt då - och hemma klockan 18 i bästa fall. Det är mörkt då också. Kommer inte ihåg när jag såg dagsljus senast. Visst, jag kunde åkt buss, men då skulle det ta en dryg timme till och jag skulle ändå få ta bilen första och sista 20 kilometrarna, och då behöva gå upp ÄNNU tidigare. Visst, jag kunde bott i storstorstan och ha lika lång pendlinstid trots mycket kortare avstånd alltid - men nu har jag ju valt att bo på landet för att slippa just det och kunna ha mitt hus med vita knutar, växthus och skogen alldeles i närheten. Parentes, återgår till huvudspåret... Det tråkigaste har varit att jag varje morgon kommit fram till en arbetsplats där jag överhuvudtaget inte känt mig hemma eller delaktig i "kollegiet". Jag är så uppenbart bara där tillfälligt och inte någon som ska behöva inlemmas i gruppen - hör inte dit, inte inbjuden utan där eftersom det är deras "plikt" att utbilda mig med det som jag inte kan få "hemma". Randarens dilemma, men jag har aldrig behövt vara med om det tidigare utan inser nu att jag haft väldig tur med randningarna vid infektionskliniken vid samma stora sjukhus och lungkliniken vid det ännu större sjukhuset som inte ens är "vårt" regions/universitetssjukhus utan grannlänets, men som ändå tog sig an mig med med stort engagemang och varmt välkomnande. Det är ovant att bara vara en för kollegorna ointressant utfyllnad på en schemarad, där för att fylla en produktionsroll och helt på egen hand få se till att tillägna sig det som behöver fyllas på kunskapsmässigt. Märkligt, frustrerande och irriterande - det är svårt att på egen hand veta vad man behöver veta av allt det man inte vet och där hade det hjälpt mycket om det hela varit något lite strukturerat. Att man samtidigt förväntas kunna massa som man aldrig gjort tidigare och därför inte introduceras för utan kastas rakt in i har knappast någon stärkande utan enbart kvalitetssänkande effekt. Dock - personalen på avdelningen har varit fantastiska och det är tack vara alla duktiga syrror och undersköterskor som jag alls har stått ut, de gör avdelningen till ett riktigt bra ställe där man som patient (och arbetsmyra = underläkare) blir mycket väl omhändertagen. De gör ett otroligt jobb, hela tiden, i det tysta.

De här månaderna har iallafall gjort mig till en ytterst vältrimmad journalproducent. Jag har lärt mig några ICD-koder typ 1489, I25 och I24 och I109 och I500 coh I509 och föralldel Ell8 och AF012 utantill, (registreringskoder för diverse sjukdomar, tillstånd och åtgärder) och så har jag också förstås sett nya patienter i sängarna mest varje dag och blivit bra på att hålla isär massa nya ansikten och namn. Synd bara att jag inte hunnit prata så mycket med dem, eller läst in mig på deras sjukhistoria, eller hunnit vara med på de undersökningar och utredningar som de gått igenom. De äldre kollegorna på stället där jag nu är framhåller ofta, gärna och förvånansvärt glatt att "en duktig underläkare är en underläkare som skriver ut många patienter". Trodde i min enfald att det kunde vara mer mångfacetterat än så...

Inte allt mörker dock. Börjar så sakta få några kompisar på storsjukhuset, och det gör så oerhört mycket att ha någon på samma arbetsplats som man kan söka när det är dags att ta sällskap till lunchen, som kan tänka sig en snabb kaffe när eftermiddagen börjar bli lång och som kan se och bekräfta en när man håller på att bli galen av sömnbrist, mörker och frustrerande arbetsuppgifter.

Blir trots allt en hel del jag tar med mig från de här månaderna på det stora sjukhuset. Kanske inte så mycket rent medicinskt tyvärr, men desto mer om hur jag vill och inte vill jobba som doktor, hur jag vill jobba med mina kollegor och hur vi ska göra hemma för att ta hand om våra nykomlingar och hjälpa dem att få med sig så mycket som möjligt för framtiden, oavsett om de är hos oss tillfälligt eller bara i början av sin tid hos oss. På så sätt är det nog till och med bra att jag tankat bilen full 30 gånger på några månader bara för att åka till jobbet... Bara 20 mil kvar!