Fattig

Sedan jag var tio år och just lyckats tjata mig till den första jycken (en gladgalen vorsteh som väl egentligen inte var världens bästa förstahund men ändå hade ett härligt hundliv) har jag ALLTID haft något djur, eller flera stycken, att bjuda på mat och kel och skogsluft och allmänt mys. Visserligen har de vid några tillfällen under årens gång varit på tillfälligt kollo hos föräldraskapet, beroende på diverse goda anledningar, men de har alltid funnits där. Under rätt många år försörjde jag mig ju dessutom på pållar, och då närmade det sig nästan toxiska doser pälskärlek som ju rimligen borde ge abstinens vid avslut.

Den här veckan flyttade först den rakade gulkatten västerut, i söndags. Han lyckades tokcharma mina vasaloppsåkande lördagsmiddagsbesök så till den grad att de helt enkelt tog med honom (med mitt goda minne naturligtvis) hemöver efter väl förrättat värv i fädernas spår. I torsdags fick den grå lurvbollen flytta upp till molnen - sjuk. Idag åkte hästen norrut. Ska bli superstar på tävlingsbanan alternativt världens bästa hästmorsa. Det var ju meningen att hon skulle bli det hos mig, men jag har helt enkelt inte hunnit! Sista året har hon bara varit ett stort dåligt samvete, och sådant gör varken hästen eller mig glad.

Ny fin transport skulle hon få åka bort från mig. Först var hon dock tvungen att protestera (vilket jag på sätt och vis tycker var rätt sympatiskt eftersom jag låtsas att det är för att hon ville visa att hon gillar mig och inte vill åka - jo jag är vuxen och vet att hästar inte har sådana kognitiva förmågor men ändå) genom att faktiskt dumma sig mer än tillåtet när det var dags att kliva på transporten. Vi kan sammanfatta det med att de dyra och fina och högkvalitativa transportskydden på benen var väl värda sitt pris - de satt kvar på föredömligt sätt när trollpackan forsade fram genom meterhöga snövallar och rev med sig sisådär trettio meter rep - hon tyckte det var en god idé att springa IN i sin hage igen när hon kom lös, korkat! Till sist kom de iväg, och kvar stod jag.

Staketet i bakgrunden finns inte mer. Och visst - spring ifrån mig bara...


Well - således djurlös. Konstigt. Deppigt. Ska ägna lördagskvällen inte så mycket åt party och glamman och istället nog faktiskt tända mig en brasa och ladda in dåliga komedier i DVD'n. Finns säkert någon mening med det också...

Och just ja - det var en väldigt märklig, rolig och häftig känsla när jag första gången (och andra, och tredje, och fjärde, och nästa och nästa och nästa med mera) såg att det påde remisser jag skickade och de journalanteckningar jag gjorde stod överläkare invid mitt namn. Hela veckan! Ingen som kommit på bluffen än alltså. Jobbmässigt ingen som helst skillnad dock, eftersom jag gick på akuten och skolade in en färsk kollega. Skön start!

Go' helg på er!