Skulle jag vara...?!

I många år har jag gått och sagt att jag verkligen inte är någon tävlingsmänniska. Absolut inte liksom, har nästan fnyst åt dem som vågat sig på att påstå något sådant.

För dryga året sedan sa kär vän till mig att "hörru, du är URTYPEN av tävlingsmänniska", och jag bara skrattade åt honom. Han anförde dock vissa argument, och till slut fick jag lov att inse - jag är inte bara tävlingsmänniska, jag är en UTPRÄGLAD tävlingsmänniska. Jag har bara inte förstått att använda den här egenskapen till att utveckla mig själv på sätt som jag själv märker nytta av. Ännu.

Nu har jag iallafall hittat ett sätt för att få utlopp för tävlingsnerven (som att det inte räckt med proffstävlande travhästar/läkarutbildning/AT-jobb på litet sjukhus där akutarbetet stundtals känns som i en krigszon/fortsatt ST på samma ställe och sedan raskt överläkarjobb och bakjourande inkluderande IVA innan insikt om den annalkande förtioårskrisen ens tänkts...) och detta kommer då att involvera jyckevalpen. Han kommer att få visa upp sig så snygg han är, och medelst hopp-å-lek bli champion på alla möjliga sätt som går i hundvärlden. Som den värsta idrottsförälder ska jag stå där vid ringside och analysera motståndarna och våra chanser, och sen med största finess och elegans med jycke vid min sida glänsa i alla sammanhang, så att vi kan hänga bilgallret fullt med rosetter och vara idoler för alla i när och fjärran. Vårt förnämliga rykte ska föregå oss, och våra namn ska nämnas med darr på rösten, som att vi nästan är mer än suveräna!

Well, skämt åsido. Jyckevalp kom till masserplatsen enkom för att få ett långt och gott jyckeliv, och dra med masserfolket ut i skogen och plocka svamp, komma ut på sköna promenader och  få gosa  mycket och sen ännu mera i soffan. Möjligen kom han hit också lite för att prova på det här med att spåra/söka och kanske träna lite bruks också nångång, men helt utan ambitioner annat än att ha det bra och kul tillsammans.

Dock, jag kunde inte låta bli... Jyckevalpen är idag anmäld till sitt livs första utställning, och jag ska för första gången någonsin ha hund på utställning. Tidigare har jag mest bevittnat sådana och önskat att jag kunde vara med för det verkade så kul, men först hysteriskt ouppfostrad men glad och go och ostyrig vorsteh, och sedan världsfinaste men blandrasiga prickfransen hörde inte hemma på sådana tillställningar. Nu blir goda vännen med och agerar proffshandler, så jag kan sitta vid sidan och njuta, och lära mig hur det ska gå till (ja, det blir inte något vidare ekipage om jag ska lunka fram med jyckevalp nu, vi tar det till nästa år när jag är snygg!). Det är en inofficiell rasklubbsutställning, och det blir i valpklass 4-6 månader vilket passar utmärkt då han kommer att bli 5 månader 3 dagar senare. Ringträningen är i full gång, och naturligtvis sköter sig underjyckevalpen så väl att jag nästan blir tårögd, men så är också godavännen proffs i sammanhanget, och sådant gör att jag bara kan sitta bredvid och förundras och undra när jag själv blir i någorlunda samma klass. Misstänker att jag kommer att behöva använda en hel del frolic för att bli tillräckligt intressant för jyckehjärtat. Spännande ska det bli iallafall, 4 september i gurkornas stad...

Hopp å lek!