Oj, det var ett tag sen...

Vet inte riktigt vad som hänt, känns som det var häromdagen jag pillrade dit den där räven som ses i föregående inlägg. Möjligen är det det att jag inte har kunnat överträffa den bilden som så väl stämt med min sinnesstämning senaste tiden. Öl, minsann. Inte det drickbara alltså, utan beteckning på mig på jobbet. Le och var glad och se ut som att du vet vad du håller på med liksom. Säg inget så avslöjar du inte bluffen...

De första veckorna på min nya tjänst var jag på akuten och där gör ju primärjouren samma jobb oavsett vad det står för bokstavsbeteckning i anslutning till namnet, man bedömer helt enkelt mer eller mindre akuta tillstånd och behandlar dessa. Chopchop. Det har jag övat på i flera år nu, så det känns rätt vardagligt och tryggt. Underläkarjobb på avdelning har också hunnit bli rutin, på ett bra sätt, så att jag inte behövt lägga energi på att hela tiden hålla näsan över vattenytan utan faktiskt kunnat jobba effektivt i flyt och få med mig massa guldkanter från vardagen också.

Nu helt plötsligt har det där inbördes förhållandet mellan vattenkanten och andningshålen förändrats, avståndet har krympt väldigt, och utrymme för så mycket annat än att försöka smälta dagen och kravla tillbaks upp mot friskluften har knappt funnits. Det som tagit mest är nog att det ändå nu är JAG som är slutgiltigt ansvarig för att var och en av mina patienter har den allra bästa behandlingen för just sitt tillstånd, att just jag ska ha utrett allt som borde utredas och hittat det jag borde, och att just jag samtidigt hos någon annan förstått att avstå från att leta mera så att jakten på det onda inte blir värre än det faktum att det onda finns och kan få finnas där eftersom processen att plocka bort det skulle bli jobbigare än att ha det kvar. Det är upp till mig att förstå att var sak har sin plats (eller varje strategi beror på inblandade individer) och visserligen både förstod och tillämpade jag detta tidigare också, men då hade jag ändå alltid en överordnad resonabel öl att luta mig mot om jag så skulle önska. Nu är det JAG som ska vara den som står stadigt, som ska vara säker på min sak, som ska vara klok och förståndig och den som andra kan luta sig mot...

Jag har varit gnällig sista tiden. Brukar vara rätt optimistisk, försöker undvika att se problem i saker utan letar frenetiskt möjligheter istället (klyscha jomenvisst, gå direkt till GÅ och inkassera 4000 kr varsågod, det brukar lösa sig!!). Dags vända på gnölet nu och inse att jag sedan sist 1) varit öl i över en månad och faktiskt inte dött, 2) blivit oprovocerat utskälld av kollega på ett sätt jag aldrig trodde skulle vara möjligt och ordentligt ledsen över det, men att det nu verkar ha löst sig på ett bra sätt och vj har dessutom väldigt försiktigt men ändock hittat till en ny och bättre relation än tidigare, och 3) haft en väldigt trevlig påsk med kärt besök och 4) varit en ultrasnabb (mindre än 24 timmar) tripp till hufvudstaden mellan två nattjourspass för att hinna träffa tokgravida allt för långt bort boende saknade vännen ett par timmar på kvällen över en mysig middag när hon just den veckan råkade vara just i hufvudstaden (som geografiskt/kommunikationsmässigt sett ligger betydligt bättre till än aktuell norrländsk kustort för långt bort från mig), att jag 5) insett att mitt samvete mår ohyggligt mycket bättre av att veta att trollpackan pysslas om betydligt mer än på länga på annat håll och att det 6) hänt sånt kul som att jag kommer att få trevligt sällskap på masserplatsen till hösten och 7) hunnit bli ett år äldre och fått fira detta med kära vänner och 8) nu har förmånen att på betald arbetstid repetera upp de senaste årens kunskaper för att 9) i nästa vecka (och det är här det börjar bli panikgnälligt igen är jag rädd) måsta tentera 5 års kompetensinhämtande på fem timmar. Shit. Jag har inte hunnit med det jag borde när det gäller inläsningen. Nu fick jag ont i magen igen...